Krönika: Ständig förändring är det enda bestående
Inlagd den 15 mars 2009 kl 08:02 i DebattAv Daniel Brandell, evangelist inom social programvara, Logica
Ibland ringer olika typer av undersökningsinstitut till mig, och undrar om jag kan svara på några frågor. Javisst, det är kul att någon frågar om mina åsikter, och några minuter kan man ju avvara, även om det mest handlar om marknadsundersökningar betalda av kommersiella intressen. Någonstans finns ändå tron att man på detta sätt kan påverka sin omvärld.
Men innan frågorna kommer, ska man placeras i ett lämpligt fack. Ålder, kön, arbetare eller tjänsteman? Vilken utbildning? När jag svarar på dessa frågor blir det tydligt hur otidsenliga våra samhällsstrukturer är.
– Har du någon utbildning på eftergymnasial nivå?
Det känns obekvämt att svara. Fortfarande, som 40+ lär jag mig nya saker hela tiden. Självklart har jag vidareutbildat mig efter gymnasiet. En del i akademisk miljö, men inte huvuddelen. När jag säger vad jag jobbar med, kan inte utfrågaren hitta någon lämplig kolumn. Yrket saknas. De gamla mönstren passar inte.
Ien värld som förändras allt snabbare ökar förstås svårigheterna att sia om framtiden. Mycket av de senaste årens förändringar, inte minst vad gäller den nya generationens användning av IT, kunde inte förutses för bara 10 år sedan. Vissa framtidsforskare har tagit fasta på detta, och övergått till att försöka tydliggöra vår ovetskap om framtiden istället för att försöka förutspå den. Vi blir alltmer säkra på att vi inte vet… Enligt denna princip har man sagt att fyra av de tio populäraste jobben tio år framåt fortfarande är okända för oss, eftersom de inte finns än.
Detta är något att ta fasta på för skolan, som i vissa avseenden bör ligga i framkant och ta ansvar för att förbereda unga för framtidens samhälle och arbetsmarknad. Samtidigt har skolan, och mycket av den kunskap som där lärs ut, rollen som ett av samhällets mer stabila fundament. Den äldre generationens överlämning till den nya. ”Så här är det”.
Kan skolan klara dubbla roller, som stabiliserande länk mellan gammalt och nytt, och som offensiv språngbräda mot det nya och alltjämt okända?
Numera är det länge sedan jag själv gick där. I skolan. På den tiden bedrevs verksamheten utan IT-stöd. Det var i en värld där man mallades in i det etablerade industri- och klassamhället. Arbetare eller tjänsteman. Det var huvudfrågan. Hur som helst skulle man efter sin utbildning in i ett företag, och gärna arbeta där hela livet. I stabila företag. Som Volvo eller Saab. Företag som alltid skulle finnas. Om den stabiliteten någonsin funnits, så är det just i dessa tider uppenbart att den inte finns längre.
I den IT- och affärsvärld jag arbetar i behöver vi nu förtiden framför allt det lättrörliga. På vår IT-nysvenska: det agila. Vi behöver agila organisationer och agila metoder. Och vi behöver agila människor. ”Flexibel” heter det ofta i jobbannonserna, vilket väl är ett annat sätt att säga att man faktiskt inte vet vad som kommer att hända. Ska man anställa någon ”tillsvidare” som det ju heter, vill det till att man kan hantera förändringar.
Vi behöver förmågan att anpassa oss och vår verksamhet till ständigt nya förutsättningar. Själva förändringarna är det viktigaste och samtidigt det dyraste och svåraste. Förmågan att anpassa sig till det nya blir därför av högre värde än effektiviseringen av det etablerade. I denna värld är det inte tillräckligt att utbilda sig till ett yrke. Vi behöver människor vars väg varit krokig. Vi behöver dem som behövt improvisera, de som inte vetat, men ändå funnit en väg framåt, om än inte spikrak.
Alltså är spikraka karriärer otidsenliga. Istället är det jobbrotation som gäller. Mycket bedrivs i korta projekt. Nya uppdrag väntar ständigt runt hörnet. Sällan gör man samma sak två gånger. Jag är, för tillfället, evangelist inom social programvara. Ett ”yrke” som definitivt inte fanns när jag gick i skolan. Då fanns inte heller mina kollegors yrken; informationsarkitekt, användbarhetsexpert eller gränssnittsutvecklare. Min nuvarande yrkesvärld, präglad av IT- och informationssamhället fanns inte då.
Men hur är det med kunskap? Enligt många det viktigaste i skolan. Hur viktigt är det med kunskap? Nätet och den allt effektivare globala kommunikationen gör att transaktionskostnaderna för att förmedla kunskap sjunker mot noll. Kunskapen globaliseras och standardiseras, och håller på att bli en vara bland andra. En vara som kan pressas i pris, särskilt om den levereras från ett lågkostnadsland. Kunskap är inte längre något som differentierar på samma sätt som förut. Jag kan idag utan större kostnader, på nätet, hitta någon i till exempel Indien som kan mycket mer om ett visst ämne än mina kollegor i den egna organisationen. Nätet kopplar ihop människor och inte bara information. Är man radikal påstår man att det istället är förmågan att överge etablerad kunskap som är det viktiga. Att se nya mönster bakom de gamla.
Förmågan att göra något man aldrig gjort tidigare. Det är ju något som skolan borde kunna vara specialist på. Att skapa självförtroendet att det går. Att det går att improvisera och samtidigt analysera.
Skolan bör förbereda eleverna på att det med hjälp av improvisation och nytänkande går att klara sig i en kaotisk värld där den ständiga förändringen är det enda bestående.
Daniel Brandell
evangelist inom social programvara, Logica
e-post: daniel.brandell@logica.com
Blogginlägg
Bra artikel Daniel. Frågan är hur vi påverkar skolan att gå åt det hållet du beskriver? Herr Björklund & Co är ju inne på prescis det motsatta, standardisera, ordning och reda, mäta det vi alltid mätt….