Det medskapande klassrummet

Av Emma Rosén, lärare och teamledare YBC

När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm 2000-2001 så läste vi bland annat en bok av Olga Dysthe som heter Det flerstämmiga klassrummet. Jag tror inte att jag förstod det då fullt ut, men den boken har liksom varit fundament i mitt sätt att se på lärande.

På www.studentlitteratur.se kan man läsa följande om boken: ”Det flerstämmiga klassrummet är ett klassrum där lärarens röst bara är en av många som hörs, där eleverna lär av varandra och där både muntligt och skriftligt språk intar en central plats.”

Jag kan fortfarande skriva under på det, men jag tänker att det finns en dimension till. Skulle man kunna kalla det för Det medskapande klassrummet? En skolmiljö (jag väljer medvetet bort ordet klassrum för jag har sällan en lektion bara inom klassrummets fyra väggar) där min roll som lärare blir coachande och där jag tillsammans med mina elever når mål som jag inte alltid hade kunnat förutse.

Det svåra för en del lärare, har jag förstått, är att skifta roll. Från att vara den allvetande läraren till att bli handledare och coach. Det har jag inget större problem med. Jag tycker att det är mycket mer utvecklande att komma fram till saker tillsammans med mina elever. Därmed inte sagt att jag faktiskt gör det alla gånger. Jag strävar efter det, men ibland hamnar man ju i situationer där det inte blir så. Något jag inte har några problem alls med är att inte vara ”bäst i klassen” på vissa saker. Det jag dock inte abdikerar ifrån är min ledarroll. Jag kan gärna släppa fram andra ledare i klassrummet, men mina elever måste känna att jag vet åt vilket håll vi ska och att jag tar ansvar för det övergripande.

Min utmaning i min lärarroll ligger i hur jag får mina elever att vara mer aktiva även i planerandet av lektioner, projekt och annat. Jag menar då att de ska ha reell makt och inte någon ”på pappret-konstruktion” där det ser ut som att de har inflytande, men i själva verket så har de fått välja mellan A eller B. Hur får man eleverna att vilja vara aktiva i planeringen och hur kan man väcka deras kreativa förmågor? När man väl är där så gäller det ju att jag kan möta upp det med mina pedagogiska kunskaper och naturligtvis mina ämneskunskaper. Tidigare har jag försökt att få dem att vara med i planerandet av en hel kurs. Kanske är det fel ände att börja i? Jag har under det här läsåret skiftat lite i fokus och försökt att ta små steg.

Det jag och några medarbetare håller på med just nu är att vi planerar nästa ämnesövergripande projekt på BC-programmet. Vi lärare (5 lärare, 4 kurser) har tillsammans spånat fram lite idéer om vad vi tänker oss och vi har också vaskat fram lite vägskäl i planerandet där eleverna kan få vara med och fundera kring vilken lösning som är den bästa. Här kan ju naturligtvis även nya idéer komma fram. Vi har bett 6 – 8 elever från våra två klasser att vara med på vårt sista planeringsmöte. Jag hoppas att vi ska ha vaskat fram ett tillräckligt konkret förslag för att vi ska ha något att ta avstamp i, men att vi samtidigt inte har gjort det för snävt så att de inte kan få utlopp för sina kreativa idéer. Det som också blir utmaningen är ju hur vi får dem att verkligen tänka och tycka utan att försöka lista ut vad vi vill höra. Jag tror inte att det kommer att bli så för de brukar våga säga vad de tycker och ha en diskussion kring olika ämnen där vi inte är överens.

Ett förslag till vidareutveckling av det här projektplanerandet skulle kunna vara att vi ses redan i början av planeringen (vi brukar ta 2-3 möten att planera projektet tillsammans på), bestämmer tillsammans allihop vad projektet ungefär ska innehålla, lite ramar helt enkelt, och sedan sätta oss i olika rum för att spåna fram vad vi skulle vilja ha med. Då skulle elevrösten kunna väga lika tungt, om inte tyngre, som min svensklärarröst eller någon annan ingång som vi kan tänkas ha. Fast det blir nästa gång.

Ämnesövergripande projekt känns ändå som den lite enklare biten för där är vi många som tänker och vi försöker att ständigt lyfta saker som kan driva oss framåt. Det som är den verkligt stora utmaningen är nog mina kurser som jag har själv. Hur gör jag i Svenska A för att formulera uppgifter så att deras kreativitet och digitala förmågor kommer fram? Kan man kanske ”flörta” lite med dem med teknik så att något svårt och kanske ibland tråkigt faktiskt blir roligt och att de därmed lär sig mer? Jag tror det. Fast det räcker liksom inte på en 1-1-skola. På min tidigare skola, som hade en vanlig datasal, kunde jag få igång deras kreativitet och lust till lärande genom att ge en uppgift att göra radioprogram. Uppgifter som sådana är ”mammas gata” på YBC. Risken blir ju snarare att de blir uttråkade av att göra saker digitalt hela tiden.

Jag vill att uppgifterna ska samspela med elevernas digitala kompetens och deras sätt att använda datorn och annan teknik i vardagen på samma sätt som att de nu lika ofta ställer frågor via chatten till mig som de gör ansikte mot ansikte.

Ett exempel på ett moment där jag gjort något ganska ”vanligt” i skolan är när jag senast läste en roman med mina elever, men där de tog till vara sin digitala kompetens helt utan att jag frågade om det. Jag har tidigare läst samma roman med elever på ett SP-program och som ligger på ungefär samma nivå som mina nuvarande elever och avslutat läsningen med boksamtal i smågrupper. Förutsättningarna har i stort sett varit de samma, men skillnaden nu är att mina nuvarande elever har varsin dator och ett trådlöst nätverk.

Resultatet blev att eleverna kom väldigt pålästa till boksamtalet. Jag tror att de själva tyckte att de hade fuskat, men jag tyckte att det ledde till djupare diskussioner som fick dem att verkligen fundera över vad de hade läst och hur de kunde koppla ihop det till det demokratiarbete de höll på med i Samhällskunskap A och Historia A. Mina tidigare elever hade nog också Googlat på romanen, men skillnaden här var att nästan alla hade gjort det och det ledde enligt mig till ett bättre utnyttjande av tiden.

När det gäller att vara en medskapande lärare så tänker jag att det handlar mycket om ett sätt att tänka och hur man förhåller sig till sina elever, men också hur man formulerar uppgifter. Det är en spännande resa vi startat på YBC och jag ser fram emot att utveckla vår skola tillsammans med elever, kollegor och rektorer. Jag tror att vi bara skrapat på ytan än. Vi har bara börjat nedräkningen till take off. När vi väl har startat raketen, då ska det bli åka av.

Emma Rosén

Nyckelord: digital kompetens, Egen dator

Skriv kommentar