Lärare experter på lärande – men hur är det med egenlärandet?
Inlagd den 23 maj 2010 kl 00:01 i Digital kompetens och lärarutbildning, It ur ett ledningsperspektiv, PIM, Övrigt
En sak som jag tar med mig från “Framtidens lärande 2010″ är Tomas Kroksmarks föreläsning om lärande - och då särskilt den del som handlade om lärares kompetensutveckling. Kroksmark menade att den stora utmaningen för kommuner är att lärare måste bli bättre på den egna kompetensutvecklingen. Just kring detta fastnade mina tankar för resten av dagen och jag gjorde associationer till mitt och mina kollegors arbete på Pedagogiska centralen i Malmö stad.
En förutsättning för lärande är den egna viljan och det egna intresset. När jag och mina kollegor arrangerar kurser inom Media/IT kommer de lärare som själva är intresserade och motiverade och som har en idé om vad de vill. Så långt är allt väl. Oftast är det dock enskilda lärare från spridda skolor som kommer på dessa kurser. Nackdelen med denna form är att när de är tillbaka på skolan är det slut med interaktionen med andra som har samma referensramar. Det blir i bästa fall bara ett personligt pedagogiskt utvecklingsarbete som inte får någon större spridning på den egna skolan och därmed genererar det inte någon skolutveckling.
Vi kan leda hästen till vattnet …
Jag och mina kollegor har även uppdrag ute på skolor där vi möter hela arbetslag. Det borde vara en bättre förutsättning för lärande och utveckling. Men även om fortbildningen är på skolledningens initiativ är det inte säkert att alla lärare är intresserade och motiverade. De deltar i fortbildningen vid flera tillfällen under den tid som är avsatt, men där emellan är det, (med några få undantag), sällan som de funderar eller provar något av det som har kommit upp under fortbildningstillfället.
… men den måste själva dricka vattnet.
Det kanske handlar om tidsbrist, att man som lärare redan har många bollar i luften. Men här tycker jag ändå att lärares profession som “experter på lärande” borde kopplas in. Hur organiserar jag mitt eget lärande så att jag får in det i min skolvardag så att jag tillsammans med mina kollegor kan utveckla skolan? Själv tycker jag det är oerhört slöseri på dyrbar tid om man inte förankrar och förvaltar det fortbildning man får möjlighet till. Som motivation för det egna lärandet och den egna utvecklingen borde det räcka med vetskapen om vad som främjar barn och ungdomars utveckling och lärande. Annars är det kanske dags att byta yrke.
PIM 3 - ett bevis på förmåga till egen kompetensutveckling.
Som PIM-samordnare i Malmö stad har vi också kunnat konstatera att alldeles för många lärare inte når PIM3 som är kommunmålet. Trots att de har en viss datorvana, trots att de har fått en del tid till sitt förfogande för just detta . Omvänt finns det lärare med mycket lite datorvana som har klarat PIM3. Det måste bero på att de har haft en vilja, ett intresse och en förmåga till egen kompetensutveckling. (Även om det säkert finns fler faktorer, såsom gott stöd av kollegor och skolledare.)
En lärande organisation = skolutveckling.
Efter Kroksmark lyssnade jag på IT-pedagogerna i Stenungssund i montern “Lärare som lär …” . Deras motto är att få till samtal och utbyte lärare emellan. De skapar nätverksgrupper för lärare inom olika intresseområden. Lärarna får undersöka, prova och träffas för att dela upplevelser och erfarenheter, s.k. lärande samtal. IT-pedagogerna försöker också förmå skolledarna att uppmärksamma det lärarna gör, t.ex. genom att kommentera lärare och elever i de bloggar som skapas. De ordnar även forum där arbetssätt, projekt och goda exempel visas upp.
Ett annat exempel på det är E-smartmässan i Nacka där de pedagoger som genomgått E-smartutbildning visar upp vad de i praktiken har gjort med sina elever och delar med sig av erfarenheterna kring det.
Målet för varje lärare borde vara att alltid har ett fördjupningsområde på gång inom vilket man försöker utveckla sig som lärare. Efter .t.ex. ett år väljer man nytt fördjupningsområde, i samråd med sitt arbetslag och sin skolledare. Att ingå i ett nätverk med kollegor som vill fördjupa sig inom samma intresseområde, som i Stenungssund, är då ingen dum idé.
Fokus på Framtidens lärande 2011 - Lärares kompetensutveckling!
Jag tror att Kroksmark har rätt. Lärarna behöver kompetensutveckling om den egna kompetensutvecklingen. Kanske ska just det vara fokus på nästa upplaga av “Framtidens lärande” Hur skapar vi de bästa förutsättningarna för lärares kompetensutveckling och för skolutveckling? Hur skapar vi en skola som är en lärande organisation? Vad kan politiker och tjänstemän i kommunen göra? Vad kan skolledarna göra? Vad kan vi IT-pedagoger och andra resurspedagoger göra? Dela gärna med er av era tankar här och nu.
Tack alla ni som har arrangerat Framtidens lärande 2010. Det har varit givande och stimulerande dagar. Tjuvstarten om kommunala strategier var mycket intressant och TeachMeet på kvällen var roligt och inspirerande. Jag önskar jag hade hunnit ta del av fler inspirationsseminarier på själva konferensen . Storföreläsningarna var också kanon, för att inte tala om alla kollegor man träffar. Om det går bra anmäler jag mig redan nu till nästa års konferens.
;-)
Charlotte Christoffersen
@lottech
grundskollärare & IT-pedagog
Pedagogiska centralen, Malmö stad
Blogginlägg
Jag känner verkligen igen mig i vad Charlotte skriver. Det enda som jag kan se som bidragande positiv faktor för att driva på en modernisering av pedagogiken är rektorer. Om rektorn på en skola stödjer och kräver ett modernt arbetssätt så upplever jag att det leder till större genomslagskraft för fortbildningsinsatser.
Douglas Potter
IT-pedagog
EnIT, Kungälvs kommun
http://enitkk.blogspot.com/
Många känner nog igen sig i Charlottes beskrivning. Kärnfrågan är: hur gör vi skolan till en lärande organisation? Svaret tror jag ligger i att, som Kroksmark är inne på, låta lärarna ta ansvar för sin kompetensutveckling. Ge lärarna fortbildingspengarna i handen (kanske inte rent bokstavligt, kan bli en frestelse för många i den akademiska låglönesektorn
och låt dem själva bestämma hur pengarna ska användas.
Men tänk om de inte väljer att utbilda sig i områden som IT och media? Det hela handlar om tilltro. Det känns för mig osannolikt att lärare i en gemensam didaktisk diskussion kring sitt fortbildningsbehov inte skulle komma fram till att de behöver öka sin eftersatta kompetens inom detta område. Och om de inte skulle komma fram till det, vad skulle i så fall skillnaden bli mot idag?
http://twitter.com/kindenberg
Jag tror att om fortbildning och vidareutbildning ska ha någon effekt så måste den anknyta till lärares egna frågeställningar om sitt arbete, eller så måste lärare uppfatta att undersökningen eller projektet har en direkt relevans, eller effekt i vardagen. Här tror jag att skolutvecklingsprojekt som är arrangerade enl. Learning (eller Lesson) Study- modellen kan vara fruktsamma. En Learning Study bidrar ju både med grundforskning i förhållande till en teori om lärande OCH svarar på pedagogernas frågor om den egna undervisningen (det här är svårt - hur kan man göra det här bättre?). Det handlar, precis som Krokmark säger, om en förändrad inställning till lärande. Jag rekommenderar alla att läsa The Teaching Gap (Stiegler, Hiebert, 1999) som en grund för att förstå varför reformer och skolutvecklingsprojekt misslyckas. Och varför man är så framgångsrik i t.ex. Japan och Singapore.
Kan kurser vara ett sätt att skjuta upp och inte skapa förändring i nuet i skolan? Typ vänta på fortbildning, delta och sedan så…? Och sedan behövs dessa tekniska prylar och en fortbildning om hur de kan användas och…
Hur lång tid ska elever få vänta och hur används nätet genom egna sökningar, forum mm till kompetensutveckling? Och att kunna ta vara på den kompetens som finns i organisationen som ett alternativ till att gå på kurs? Organisationsförändringar?
Suveränt att det går att ta del av så mycket från Framtidens lärande på webbplatsen! Tack!
Fredrik, http://www.eduflex.se
[...] Lärare experter på lärande – men hur är det med egenlärandet? av Charlotte Christoffersson [...]