26/4 “Öppna klassrumsdörrarna”: Skolan kan sträva efter mätbara effektmål för lärarna och meningsfullt lärande för eleverna

Inlagd den 7 mars 2018 kl 14:08 i Övrigt

Pluggskola mot flumskola? Ett fruktbart samtal om skolutveckling, kräver balans mellan skapande och inlärning, menar Per Dahlbeck, Malmö. Han talar för elevers utforskande lärandeprocesser, reflektion och pedagogisk dokumentation.

Det finns en gammal debatt som ställer pluggskolan mot flumskolan. Som ställer elevernas reproduktion av kunskap mot elevernas eget skapande. Denna debatt riskerar att blockera ett fruktbart samtal om skolutveckling, där lärare och skolledare som vill uppnå mätbara effektmål och förbättrad statistik för sin skola ställs mot dem som på ett mer sökande och prövande sätt vill utforska elevernas lärandeprocesser med pedagogisk dokumentation.

– Men det finns ingen motsättning. Det handlar om balans och det är i spänningsfältet kring de motstridiga åsikterna vi finner ny förståelse och ny kunskap. Jag har tidigare bidragit till att spetsa till den här uppfattningen och ensidigt betonat ett fokus på elevernas utforskande och meningsskapande med hjälp av pedagogisk dokumentation. Men nu vill jag tala om betydelsen av balans.

Det säger Per Dahlbeck, tidigare grundskolerektor och lärarutbildare som idag arbetar med att utveckla förskoleverksamhet i Malmö stad. Den 26 april 2018 medverkar han på konferensen ”Nu öppnar vi klassrumsdörrarna” i Stockholm för att tala om kollegialt delande och lärande – och om pedagogisk dokumentation.

Det växande intresset för feedback till lärare, kollegialt delande och aktionsforskning vittnar om att skolan utvecklas och att lärares erfarenheter ges en nyckelroll. John Hattie har med sin forskningsöversikt, ”Synligt lärande” (Natur & Kultur, 2012), visat vad som påstås vara ”Den största evidensbaserade studien om vad som faktiskt fungerar i skolan”. Men vad hans bok beskriver är metoder som tidigare visat sig fungera och vad som tidigare varit framgångsrika inom ett rådande ”system”. Vad är det idag för överväganden som styr hur vi ser på morgondagens skola och framtidens lärande? Eller hur vi ser på vårt sätt att möta och förbereda den uppväxande generationen för de utmaningar som de kommer att ställas inför?

– Det tycks ibland som om striden står mellan vilka frågor och forskningsperspektiv som skolan bör anlägga på den här typen av utvecklingsarbete, men det är en konstruerad konflikt. Skolutveckling kräver en mångfald av perspektiv och en balans mellan olika synsätt, tillbakablickande och framåtsyftande, verklighetsförankrade och visionära. Skolan kan syfta till att reproducera dagens samhälle, men också fostra för ett tryggt och demokratiskt liv i en oförutsedd framtid. Skolan kan sträva efter både mätbara effektmål för lärarna och meningsfullt lärande för eleverna. Det finns ingen motsättning. Allt handlar om balans, säger Per Dahlbeck.

Per Dahlbeck är lärarutbildare vid Malmö högskola och är även anställd av den kommunala förskoleförvaltningen för att utveckla förskoleverksamheten i Malmö stad. Han har initierat, genomfört och utvärderat en rad olika undervisningsprojekt och skrivit böcker om sina egna och andras erfarenheter. För Per Dahlbeck är tanken på skolutveckling genom lärares gemensamma reflektion inget nytt. År 1994 var han med och startade Backaskolan i Malmö, en Reggio Emilia-inspirerad F-9 skola där Per Dahlbeck under många år var verksam som rektor. Några erfarenheter från Backaskolan sammanfattas i boken ”En skola som berör” (Studentlitteratur, 2014).

– En eftermiddag i månaden fick föräldrarna ta hand om eleverna för att vi som arbetade på skolan skulle kunna mötas och reflektera över vår undervisning, säger Per Dahlbeck. Under flera års tid avslutade vi läsåret med en stor konferens som vi kallade Backaseminariet, där vi redovisade erfarenheter och bad inbjudna gäster bidra med kunskap och föra samtal med oss. Viljan att reflektera är central inom Reggio Emilia, men uppstår inte av sig själv. Det är samtal som måste organiseras och därför har formerna genom åren kunnat se lite olika ut på Backaskolan.

Ett barn har hundra språk
”Ett barn har hundra språk, men berövas nittionio. Skolan och kulturen skiljer huvudet från kroppen. De tvingar en att tänka utan kropp och handla utan huvud. Leken och arbetet, verkligheten och fantasin, görs till varandras motsatser.” Detta citat av Reggio Emilia-pedagogikens grundare, barnpsykologen Loris Malaguzzi, manar till att se både barnen och skolan som en del av samhällsgemenskapen och världen, och där skolkunskaperna och barnets egna erfarenheter har med varandra att göra.

– Att tala om barnets lust och förundran, skapande och delaktighet, kan verkligen låta flummigt som ideal för skolutveckling i en tid när mycket av skoldebatten handlar om PISA-undersökningarnas resultat och om vikten av höjda betyg och meritvärden, säger Per Dahlbeck. Men i grunden handlar det om vilken typ av frågor vi ställer till oss själva och verksamheten när vi vill utveckla arbetet i skolan. Handlar det om att stärka lärarens auktoritet eller om att utveckla en ödmjukhet inför barnet som individ och deltagare? Det handlar om att finna en balans, men positionerna spetsas till när vi måste förhålla oss till de olika traditioner och forskningsriktningar som är i ropet.

En inriktning: lesson studies och learning studies
De etablerade förhållningssätten till kollegialt delande är ”lesson studies” och ”learning studies”. ”Lesson studies” handlar om att en lärare planerar och genomför en lektion som observeras och utvärderas i dialog med andra lärare, varefter lektionsupplägget kan revideras och kopieras av andra.

– Här står lärarens egen insats i fokus och det handlar om att utvecklas till en bra utlärare av ett slags kunskapsinnehåll, säger Per Dahlbeck. Det läggs stor vikt vid upplägget av den enskilda lektionen, som ska leda till ett visst resultat hos en så stor del av eleverna som möjligt. Metoden har utvecklats med framgång bland annat i Japan, där den sägs förklara elevernas goda resultat i matematik.

”Learning studies” riktar fokus på ett specifikt undervisningsområde, där lärargruppen först testar elevernas förkunskaper, diskuterar igenom vad eleverna ska lära sig, och anger kritiska punkter, varefter lärarna väljer en lämplig metod, innan de genomför och utvärderar undervisningen. Här handlar det i första hand om undervisningens innehåll och om elevernas lärande och att i relation till detta reflektera över lärarens agerande.

– Diskussionen om ”lesson studies” och ”learning studies” kan kopplas till en större diskussion om lärstilar och kring vad en skola ska vara, säger Per Dahlbeck. Vi har traditionellt haft en skola med ett förutbestämt lärande. Vi vet vad vi ska lära ut och vad det ska leda till. Det är sådant som kan utvärderas i betyg och meritvärden. Lärare uppmanas att bygga sin undervisning kring evidensbaserade metoder.

Jan Håkansson och Daniel Sundberg gör en genomgång av detta i sin bok ”Utmärkt undervisning – Framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning” (Natur & Kultur, 2012). Denna tradition hävdar att det finns en beteendevetenskaplig grund för lärande. Bara alla lärare är beredd att ta till sig denna ”metod” så kan alla nå ett förutbestämt resultat. Parallellt finns Reggio Emilia och andra postmoderna inriktningar som menar att vi inte riktigt så schablonmässigt kan lägga fast regler för undervisning eller för hur vi ska kommunicera med barn.

En annan inriktning: pedagogisk dokumentation
– Det finns hos barn inneboende drivkrafter som gör att de arbetar utforskande och som utgår från en längtan att själv få göra upptäckter. Antingen kan vi i skolan varje dag utnyttja den drivkraften, eller också blir undervisningen mer lärarstyrd. Men det handlar om att finna rätt balans, säger Per Dahlbeck.

Inom förskolan har det länge varit självklart att barn ska arbeta utforskande. Även de allra yngsta förväntas kunna ta itu med komplexa frågor. Skoleleverna har traditionellt stängts in i en formmässigt låst undervisning med givna strukturer. Det är först på senare år som det växt fram en idé om att skolan har till uppgift att utveckla ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap. Det är ett arbetssätt som bygger på att eleverna får utforska, ta ansvar och arbeta med frågor i relation till något i samhället utanför skolan – och att arbetet sker i skarpt läge. Den här utvecklingen har varit både utvecklande och utmanande för skolan. Per Dahlbeck skriver om detta i antologin ”Entreprenöriellt lärande i skolan” (Studentlitteratur, 2014).

– Detta har riktat nytt fokus på det vi skulle kunna kalla ett utmaningsbaserat lärande, till skillnad mot ett traditionellt lärande eller ett reproduktionsbaserat lärande. Men hade reproduktionslärandet varit lösningen på tidens och morgonadagens utmaningar hade inte skolan haft några problem. Vi lever i den här komplexa skärningspunkten mellan två ganska olika rörelser, effektivare undervisning och tydliga utvärderingar som visar på ökad kunskap hos eleverna, och samtidigt en förväntan på undersökande arbetssätt där elever utvecklar entreprenöriella förmågor och där eleverna ses som aktiva och medskapande, säger Per Dahlbeck.

– Mellan dessa måste finnas en balans. Skoldebatten gynnas inte av att vi möts för att diskutera vem som har rätt eller fel. Det befriande är att kunna konstatera att båda förhållningssätten behövs – och att vi måste finna balans. Det har funnits förvirrade skoldebatter som handlat om ifall skolan ska bygga på lust eller plugg och där flum ställts mot ordning och reda. Men det är fel sätt att ställa frågan, säger Per Dahlbeck.

– Jag har själv bidragit till att polarisera debatten, bland annat genom att använda Bengt-Erik Anderssons liknelse om skolan som charterresa eller upptäcktsresa. Han liknar dagens skola vid en charterresa. Allt är bestämt i förväg. Det krävs ingenting av resenären själv. Mot detta ställs skolan som upptäcktsresa, där varje elev får lära sig att ta sig fram på obanade kunskapsstigar och där skolan blir ett lustfyllt och spännande äventyr, en aktiv bildningsresa.

Statsapparat eller krigsmaskin
– När man tänker på skolan ur skolledarnas eller politikernas perspektiv så är det lätt att drömma om att en bra skola är en skola utformad som ett väloljat maskineri som har rutiner för allt. Och som varje dag ger exakt samma resultat över hela landet. Men om man har en organisation som är så bra som den någonsin kan bli, då har man skapat en statsapparat. Den typen av organisation bygger på att det oförutsägbara aldrig händer. Alla repeterar vad man gjort och hanterat tidigare. Mot detta kan man ställa en annan organisation, som vi kan kalla krigsmaskinen, och som är uppbyggd kring en ständig beredskap inför att det alltid är någonting oförutsägbart som händer.

Per Dahlbeck är inte främmande för att olika delar av skolans verksamhet kan innehålla rutiner och att andra delar måste få ha en mycket större frihet. Från sin egen skolverksamhet kan han tydligt se hur förskolans arbete och skolor med estetisk profil öppnar för idén om en skola som uppmuntrar upptäcktsresor. Den visionen omfattas idag av dem som anammat idéer om entreprenöriellt lärande.

– För att skapa förståelse för detta och för att kunna utveckla det som sker i dessa forskande eller entreprenöriella processer så behövs pedagogisk dokumentation. Här finns begrepp och teorier från forskare som Ann Bamford och Ken Robinson, som talar om att utveckla det kreativa. Trots att jag anser att det ligger mycket i det de säger, så vill jag betona att det måste till balans med ANNAT. Vissa av elevernas frågor kan på ett självklart sätt bollas tillbaka genom att vi vuxna frågar ”Men hur tänker du själv?”, andra uppgifter i skolan handlar om att imitera och göra exakt. Och detta gäller också för mer kreativa uppgifter inom sång och musik och idrott, säger Per Dahlbeck.

Samtidigt finns i detta öppet kreativa arbete ofta en lust hos de unga att imitera artister de gillar eller poesi eller dataspel som fascinerar dem, att utforska genrer som intresserar dem.

– Det är klart att skolan måste syssla med reproduktion, men vi ska inte utbilda robotar, säger Per Dahlbeck. Vi måste förstå utbildningens roll i vår tid. Vi måste lära hur man lär sig och hur vi kan leva i ett samhälle i ständig förändring.

The World Economic Forum har i en rapport lyft fram att utbildningen inför år 2020 handlar om att kunna lösa komplexa problem, kritiskt tänkande, kreativitet, samarbetsförmåga, emotionell intelligens, service, förhandling och kognitiv flexibilitet.

När Jack Ma, grundare av e-handelsföretaget Alibaba, talade vid World Economic Forum i Davos i januari 2018 glömde han bort reproduktionen av kunskap, för att istället hylla allt det andra. Han sa: ”Utbildningen står inför stora utmaningar. Om vi inte förändrar vårt sätt att undervisa, så kommer vi att ha stora problem inom trettio år. Därför att sättet på vilket vi undervisar, och det som vi lär ut, är kunskap som upparbetats under de senaste två hundra åren, Vi kan inte lära våra barn att tävla mot maskiner, som alltid kommer att vara smartare. Vi måste lära ut något unikt, som maskinerna aldrig kan lära sig. På så sätt kan våra barn om trettio år få en chans.”

Han fortsatte: ”Självständigt tänkande, teamwork, omsorg om andra, mjuka saker, Vi ska lära de unga sport, musik, måleri, konst, allt som vi lär ut måste skilja sig från det som en maskin kan erbjuda. Om en maskin kan göra det bättre, måste vi tänka om,”.

En känsla av sammanhang
Det finns ingen motsättning mellan att traggla glosor i klassrummet och att göra ett friare forskningsprojekt, menar Per Dahlbeck. I ena fallet vet alla att läraren har svaret eller svaren. I det senare inser alla att det inte finns några rätta svar. För barn är det inget konstigt att kasta sig mellan det kända och det okända, det förutsägbara och det oförutsägbara, det som är rutin och repetition och det som är nytt och outforskat. På universitetet går studenterna mellan föreläsningar och eget forskningsarbete. Tittar man ut genom fönstret kan man se hur skickliga skateboardåkare repeterar en rörelse i flera timmar för att sedan sätta samman sina erfarenheter till något kreativt nytt. Motivationen till att öva var att de från början såg att de kunna förverkliga ett nytt trick.

På 1970-talet började den israeliske sociologen Aaron Antonovsky studera hur judiska kvinnor, som överlevt koncentrationslägren, trots alla umbäranden förmått bevara sin hälsa och sin livsvilja. Han identifierade tre komponenter som skapar den ”känsla av sammanhang” som är nödvändig för en individs överlevnad. Han menade att det som sker i och utanför individen måste vara begripligt, hanterbart och meningsfullt.

Ofta uppfylls dessa kriterier i förtroendefulla möten med andra människor. Men det kan också ske genom att individen själv skapar nödvändiga ritualer. Men om så inte sker kan det uppstå tillstånd av depression, uppgivenhet och stress. Den här nyckeln, att kunna skapa ”en känsla av sammanhang”, är det som i skolan möjligen kan överbrygga tröskeln mellan att repetera (och bli kontrollerad och bedömd) och att också bli tagen i anspråk (och bli lyssnad på och delaktig).

– Detta är ju inget konstigt när jag själv skrivit en text som jag vet ska bli läst och bedömd. Jag håller på i en evighet med korrektur och referenser. Det är ibland förbannat tråkigt, men jag brinner för utmaningen. Jag måste göra hantverket, säger Per Dahlbeck.

– Kanske är det här som den verkliga utmaningen för skolan ligger. Vad är på riktigt? Var finns helheten? Vad är vitsen med dagens lektion? Det är inte lattjo lajban hela tiden. Men ska min röst bli hörd måste det finns en läsbar text, så att det jag brinner för kommer fram. Vi måste inse att lärandet är komplext. Imitation och reproduktion går att mäta. Innovation kommer vi aldrig att kunna mäta. Dagens kontrollfunktioner mäts i betyg. Men det mäter bara det man kan se, det som inte går att mäta riskerar att inte bli intressant. En rektor eller inspektionsmyndighet måste alltså kunna förhålla sig till flera olika kunskaps- och lärandesyner för att medverka till ett fruktbart utvecklingsarbete och för att bidra till en skola dit elever går både för att lära sig om det kända och för att kunna utforska det okända. Skolor dit både elever och lärare skulle gå med lätta steg.

Klas Viklund

Se videointervjuer och presentationer från konferensen Framtidens lärande ”Nu öppnar vi klassrumsdörrarna” den 26 april i Stockholm

Skriv kommentar


Get the Flash Player to see the slideshow.

Framtidens lärande


Tillsammans skapar vi framtidens skola! – en arena och ett verktyg i kommunens utvecklingsarbete

Arrangörer

Koordinatorer

Arkiv

Skriv inlägg

 

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrev från DIU

Håll dig uppdaterad – prenumerera på DIUs nyhetsbrev! Vi bevakar frågor som rör skolutveckling och lärande med it.

Vi vänder oss till dig som är intresserade av frågor som rör digitalisering, innovation och utbildning. Nyhetsbrevet är gratis och utkommer varannan vecka under terminstid.

Namn


E-post
Lämna följande fält tomt


Jag samtycker till behandling av mina personuppgifter

Sätt din kommun på kartan

egen_dator_karta
DIUs karta över kommuner med satsningar på egen dator. Finns din kommun med? Läs mer

DIU

Följ reportage, debatt, mm i tidskriften DIU på webben

Senaste inläggen

Senaste kommentarer