Myten om pennan, eller varför man inte ska ”tro” på forskning utan läsa det finstilta

Inlagd den 7 mars 2019 kl 10:38 i Övrigt

Av Åke Grönlund, Anna-Lena Kempe, Matilda Wiklund

Att skolan ska bygga på vetenskaplig grund är sedan 2010 angivet i skollagen. Det är förstås bra att söka vetenskapligt stöd för det man gör, men det är inte trivialt att göra det och ibland kan sökningen leda helt fel. 

Vad är egentligen vetenskapliga kunskaper om aktuella komplexa frågor vi ställer oss i klassrummet? Är det bra eller dåligt att använda digitala redskap i skolan när barn lär sig skriva exempelvis?

Hur ska vi läsa och värdera vetenskapliga studier när vi fattar didaktiska beslut? Hur ska man tänka när man läser artiklar i tidningar och i sociala medier med tvärsäkra påståenden om hur det ”är”? Vi tar här ett exempel som handlar om den aktuella frågan om det är ”bra” eller inte att lära sig skriva på dator.

Det förekommer en hel del förenklade, moraliserande eller till och med vilseledande påståenden i den offentliga debatten om skolans digitalisering. En sådan ofta upprepad åsikt är att det skulle vara bättre att skriva med penna och papper än med tangentbord eftersom pennan påstås leda till bättre minne av det man skriver och bättre förståelse. Dessutom påstås det gå snabbare att skriva med penna, trots att detta är fysiskt omöjligt.

Tyvärr görs en del av dessa påståenden med hänvisning till att ”forskningen säger så”. Ofta hänvisar debattören då till någon enstaka forskningsartikel som till synes påstår detta, men när man läser sådana forskningsartiklar så ser man att resultatet beror på att man använt felaktig metod och/eller gjort felaktiga antaganden.

Vi ska här visa upp några exempel på hur designen av en studie påverkar vilka slutsatser man kan dra av en enskild studie. Poängen är alltså att ett forskningsresultats giltighet beror på den metod som använts och de antaganden som gjorts. För att kunna bedöma en forskningsartikels relevans för skolans verksamhet måste man känna till dessa två saker som var och en för sig kan förvrida resultaten.

För att belysa detta har vi valt en forskningsöversikt från 2015 (Wollsheid, Sjaastad & Tømte 2015) går igenom ett antal artiklar som undersökt skrivande hos barn under 12 år, alltså inom förskola, låg- och mellanstadium under perioden 2005–15.

De hittade både studier som kommit fram till att barnen lär sig mer om de skriver med penna på papper och sådana som fann att de lär sig mer om de skriver på tangentbord. Men de fann också att de studier som kom fram till att pennan är bättre hade gett de elevgrupper som jämfördes olika förutsättningar.

En slutsats som all forskning är överens om, och som stämmer med de flestas egna erfarenhet, är att man blir bättre om man övar. Detta gäller vare sig det handlar om att skriva med penna eller på tangentbord. Men i forskningsstudierna som fann ”fördel penna” hade eleverna inte fått träning i att skriva på tangentbord. Dessa studier gjordes också vid en tid då ”en dator per elev” inte förekom i skolan och elevers skrivande på hemdatorer vanligen var mycket begränsat, vilket betyder att eleverna inte kunde förväntas ha vana vid att skriva på tangentbord.

En del studier har kommit fram till att det inte är någon skillnad mellan olika skrivmetoder.

En studie från 2005 undersökte hur förskolebarn som ännu inte lärt sig läsa kan lära sig känna igen enskilda bokstäver. Här framträdde en viss skillnad för de äldre barnen men ingen för de yngre. Även detta är en gammal studie där (brist på) erfarenhet kan ha betydelse – idag är även yngre barn vana vid att använda tangentbord, det var de inte år 2005. Undersökningen gällde också väldigt unga barn – medianåldern var 46 månader– och deras allmänna förmåga att ta till sig skriftligt språk kan vara en annan faktor som gör att det är riskabelt att generalisera resultaten – det är inte omöjligt att åldern var en viktigare faktor är tekniken. För övrigt har tekniken förändrats dramatiskt sedan 2005, så den teknik som användes i denna studie var betydligt mindre användarvänlig och lättanvänd än den som finns idag. Exempelvis var inte pekskärmar så vanliga – den första iPaden kom 2010 – så barnen fick använda mus och funktionstangenter för att navigera på skärmen. Sådana teknikförändring gör att många studier snabbt blir föråldrade.

En annan studie från 2014 undersökte om elever i klass 2 lär sig stavning bättre genom att skriva för hand. Här kontrollerade man för tidigare kunskaper, och resultatet blev att det inte var någon skillnad mellan de två grupperna. Man fann också att elevernas färdighet i att skriva på tangentbord hade betydelse för resultatet. Deras språkliga förkunskaper hade, inte oväntat, också betydelse.

Forskningsöversikten finner att nyare studier vanligen pekade på fördelar för tangentbordet – förutsatt att eleverna fått träning i att skriva på tangentbord.

Man såg också skillnader som kom sig av olika metodanvändningen: Studier som använde både kvalitativa och kvantitativa metoder hittade ofta positiva effekter av att skriva på tangentbord – exempelvis texternas kvalitet – medan de som hittade fördelar med pennan vanligen bara använde kvantitativa mått, exempelvis antal stavfel.

Låt oss fundera lite över resultaten i forskningsöversikten.

Mer träning ger bättre resultat, om det är alla överens.

Man kan utan tvekan skriva fortare på tangentbord – om man får träning. Anledningen till att en del studier finner motsatsen visar sig vara att elevgrupperna fått olika förutsättningar i testerna. Det finns många mätningar av maskinskrivningshastighet – från den tid då detta var en viktig egenskap för anställningsbarhet i många administrativa jobb – och dessa visar att en tränad maskinskrivare skriver ungefär 5 ggr så fort som man kan skriva för hand. Bland vuxna (18–64 år) är en genomsnittlig hastighet för handskrivning ca 13 ord per minut (Bledsoe 2011). Tangentbordshastigheten varierar förstås mycket med skicklighet, men några mått som kan användas som en grov jämförelse presenteras i en studie bland internetanvändare som mätte upp 33 ord per minut ( Karat m.fl. 1999) eller den vanliga arbetshastigheten hos en tränad maskinskrivare på 50–80 ord/minut (Ayres m.fl. 2005).

Det går helt enkelt snabbare att skriva på tangentbord. Den som skriver snabbare kan skriva mer. Och mer skrivande borde ge bättre skrivande, eftersom övning ger färdighet. Förutsatt att man arbetar på rätt sätt, förstås.

Här tar vi oss friheten att exemplifiera med hjälp av en av våra egna studier (som också refereras i forskningsöversikten). I denna studie (Agelíi Genlott & Grönlund 2016) mättes elevernas resultat på de nationella proven i årskurs 3 (matte och svenska), som ju använder både kvalitativa och kvantitativa mått på kunskap. En elevgrupp undervisades på traditionellt sätt med penna och papper, två grupper fick använda digital teknik. En av dessa båda grupper använde en nyutvecklad metod för ’digitalt lärande’ där tekniken fått en tydlig roll och lärarna utbildning i metoden, medan den andra gruppen använde teknik utan särskild metodik. Gruppen som använde den nya metoden fick ca 20 procentenheter bättre resultat än de grupper som använde de andra metoderna, och den grupp som använde teknik utan särskild metod fick sämst resultat. Slutsatsen är att teknik måste användas på ett genomtänkt sätt. Teknik planlöst använd är meningslös, då är det bättre att använda en beprövad ’manuell’ metod.

Undervisning utan bra metod ger inte bra resultat, och detsamma gäller för forskning. Den forskningsöversikt vi presenterat här visar det med all tydlighet.

När vi nu ska ha en skola ”på vetenskaplig grund” är det viktigt att komma ihåg detta och att läsa ”det finstilta” i forskningsrapporterna, det vill säga att ta reda på hur forskarna gått tillväga. Att bara ta en forskningsrapport vars resultat man intuitivt gillar och påstå sig ha ”vetenskapligt stöd” är inte bara slarvigt utan farligt.

Hur kan det då komma sig att de vetenskapliga rapporter som översikten går igenom ändå publicerats i vetenskapliga tidskrifter? Är det inte ordentligt granskade? Jo, det är de – vanligen – men att läsa det finstilta innebär att förstå att en ”korrekt” artikel är en som tydligt och klart redovisar den metod som använts. Det betyder att omman redovisar att man inte gett eleverna tangentbordsträning och sedan kommer fram till att de som skriver med penna presterar bättre så kan det vara korrekt givet förutsättningarna. Om man använder den metoden får man det resultatet. Om artikeln är välskriven borde författarna påpeka detta tydligt i ett särskilt avsnitt som ofta kallas ”limitations”, men det sker inte alltid. Läsaren måste ofta själv inte bara förstå vad de har gjort utan också vad de integjort och bordeha gjort. Dessutom läser inte alla det avsnittet utan bara resultatet.

Ett resultat i en vetenskaplig artikel är alltså bara giltigt under de förutsättningar man ställt upp; de antaganden man gjort och den datainsamlingsmetod som använts.

Men kan man nu lita på de rapporter som visar positiva resultat för teknikanvändning? Hur vet vi att inte exempelvis Agelíi Genlott & Grönlunds (2016) rapport – som visade stora förbättringar för de som skrev på tangentbord – har metodiska fel? Ja till att börja med fick alla elever samma förutsättningar då det gäller träning i att använda teknik (utom gruppen som bara skrev med penna). Dessutom var studien större än de andra som nämns här (500 elever ingick), vilket är en allmän fördel. Men för den som vill försöka åstadkomma lika bra resultat någon annanstans finns viktiga förutsättningar som inte utan vidare går att upprepa. Den viktigaste i detta fall är läraren. Ingen metod är bättre än den lärare som använder den. Lärarens sätt att använda metoden – och för den delen lärarens generella förmåga att engagera eleverna i lärande – är oerhört viktigt. Det finns ingen metod som garanterar resultat. Metoder kan hjälpa läraren, men läraren undervisar. Även om forskning kan visa på goda resultat av användning av en viss metod är lärarnas kunskap och motivation ytterst avgörande för framgång.

En annan faktor är de prov som används för mätning. De flesta studier nämnda ovan gör egna mätningar i omedelbar anslutning till experimentet, medan Agelii & Grönlund använde de nationella proven. En fördel med att använda nationella prov är att de är ett mått som alla använder, vilket  gör resultaten lätta att förstå och jämföra. Men det finns ändå osäkerheter eftersom bedömningen av proven inte är organiserad på ett sätt som kontrollerar för att olika lärare bedömer på olika sätt. Detta är en stor osäkerhetsfaktor som skulle kunna kontrolleras genom att slumpmässigt distribuera bedömningen mellan lärare. Digitala prov ger möjligheten att göra detta utan extra kostnad, låt oss hoppas att Skolverket tar tillfället i akt att göra det till regel. Det skulle öka kvaliteten i mätningarna oerhört och därmed både förbättra likvärdigheten i skolan och bidra till bättre forskningsresultat.

Slutsatsen av detta är att även om det är omöjligt att uppnå hundraprocentig säkerhet i forskningsstudier av ett så komplext fenomen som lärande så kan de som vill tillgodogöra sig resultaten genom att sätta sig in i studiernas metod och förutsättningar bättre tolka resultaten.

De flesta vetenskapliga studier är väldigt avgränsade till sin natur och kan sällan ge entydiga svar på ”hur vi ska göra i skolan” eftersom frågorna vi ställer oftast är mycket mer komplexa än man i förstone kan tro. För det andra är studier sällan entydiga och de tolkningar vi då gör om hur vi ska förstå resultaten blir därför ofta fel. Det betyder att det inte är helt lätt att ta reda på ”vad forskningen säger”, men också att det är nödvändigt att göra det för att kunna bedriva skola på vetenskaplig grund. Detta är något som är mycket utmanande och tidskrävande för den enskilde läraren och som därför borde vara en uppgift för skolhuvudmannen att ta sig an. ”En skola på vetenskaplig grund” är en där både forskningsresultat och ”beprövad erfarenhet” granskas kritiskt så att beslut både om att ta till sig nya metoder och att bli vid det traditionella fattas på upplyst grund.


Åke Grönlund, professor Örebro universitet,
Anna-Lena Kempe, docent Stockholms universitet och
Matilda Wiklund, lektor Stockholms universitet.

 

Referenser

Ayres, Robert U; Martinás, Katalin (2005), 120 wpm for very skilled typist, On the Reappraisal of Microeconomics: Economic Growth and Change in a Material World, Cheltenham, UK & Northampton, Massachusetts: Edward Elgar Publishing.

Bledsoe Jr., Dave (2011). “Handwriting Speed in an Adult Population”. Advance for Occupational Therapy Practitioners. 27 (22): 10.)

Karat CM, Halverson C, Horn D, Karat J (1999). Patterns of entry and correction in large vocabulary continuous speech recognition systems. Proceedings of the SIGCHI conference on Human Factors in Computing Systems (CHI ’99). New York, NY, US: ACM. pp. 568–575.

Sabine Wollscheid, Jørgen Sjaastad, Cathrine (2015) The impact of digital devices vs. Pen(cil) and paper on primary school students’ writing skills e A research review. Computers & Education, 95 (2016) 19e35

 

Läs hela DIUs senaste nyhetsbrev

Skriv kommentar


Framtidens lärande

Tillsammans skapar vi framtidens skola! – en arena och ett verktyg i kommunens utvecklingsarbete

Arrangörer

Koordinatorer

Arkiv

Skriv inlägg

 

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrev från DIU

Håll dig uppdaterad – prenumerera på DIUs nyhetsbrev! Vi bevakar frågor som rör skolutveckling och lärande med it.

Vi vänder oss till dig som är intresserade av frågor som rör digitalisering, innovation och utbildning. Nyhetsbrevet är gratis och utkommer varannan vecka under terminstid.

Namn


E-post
Lämna följande fält tomt


Jag samtycker till behandling av mina personuppgifter

Sätt din kommun på kartan

egen_dator_karta
DIUs karta över kommuner med satsningar på egen dator. Finns din kommun med? Läs mer

DIU

Följ reportage, debatt, mm i tidskriften DIU på webben

Senaste inläggen

Senaste kommentarer