Antologin ”En skola som utmanar” berättar om tre skolor i Malmö som strävar efter att inkludera eleverna i undervisningen och öppna skolan mot omvärlden. Arbetet har bedrivits som ett aktionsforskningsprojekt i dialog med Malmö universitet. Boken vill visa hur entreprenöriellt lärande kan bidra till att skapa upptäckarglädje och göra skolan mer meningsfull för eleverna. Samtidigt ifrågasätts idag skolans arbete med elevstyrda och kreativa arbetsformer i den aktuella debattboken ”Glädjeparadoxen”. Alla lärare som arbetar med digitala verktyg för att främja elevers lärande, och för att stimulera elever att själva göra sina röster hörda i olika medier, både i och utanför skolan, berörs av debatten.
Debatten om entreprenöriellt lärande väcker många frågor om de pedagogiska och politiska perspektiv som går att anlägga på utbildning, barn och lärande. Frågorna fördjupas då vi betänker hur digitaliseringen påverkat olika samhällsinstitutioner och utmanat vårt förhållande till kunskap och bildning. Den skola som utformades för industrisamhället är inte alltid relevant i vår tids digitala informationssamhälle – och för hur vi ser och bemöter barn i vår tid.
Men den svenska debatten om skolan har delvis kommit att förvandlas till ett politiskt slagfält. Vilken berättelse är det som styr vår uppfattning om huruvida skolan fungerar eller inte? Frågan ställs i antologin ”En skola som utmanar”. Det givna svaret är att det är berättelsen om skolan som styr vår blick och som påverkar vår uppfattning om hur vi ser på skolan. Detta gäller oavsett om det handlar om politikernas, skoldebattörernas eller ledarskribenternas berättelser – eller lärarnas, elevernas eller föräldrarnas berättelser. Till saken hör att det är de berättelser som ges plats i nyhetsmedierna som ges störst uppmärksamhet – och som därför får mest inflytande över debatten.
Klas Viklund har i essän ”Upptäckarglädje gör skolan meningsfull” gjort ett försök att sammanfatta huvudinnehållet i boken ”En skola som utmanar” och samtidigt addera stoff inför ett fortsatt samtal om vad en skola kan vara. Essän berör mediebilden av skolan – och hur en debattbok som ”Glädjeparadoxen” genom sin framställning bidrar till mytbildningen om svensk skola. ”Glädjeparadoxen” ifrågasätter värdet av arbetsglädje och delaktighet för svenska elevernas studieresultat utifrån de omtvistade PISA-undersökningarna.
Tankegodset från ”Glädjeparadoxen” förs vidare på Dagens Nyheters ledarsida där Erik Helmerson, den 27 maj 2019, lovordar innehållet i boken och på ett raljerande sätt går till attack mot dagens skola: ”Kraschade hierarkier och utslängda katedrar har lämnat plats åt självständiga elever som lägger upp sitt eget arbete, gärna i grupp, med de senaste tekniska hjälpmedlen. Resultatet blir ett ’entreprenöriellt lärande’ och läraren som mentor i vår nya sköna värld.” Erik Helmersons slutsats är att skolan ”inte måste vara så jämra lustfylld”.
Att nyhetsmediernas rapportering om den svenska skolan främst fokuserar på missförhållanden och försämrade skolresultat är inget att förvånas över. Det är en del av nyhetsmediernas DNA i alla demokratiska länder, där journalistiken intar ett kritiskt och granskande perspektiv på samhället och dess institutioner, och där ”riktiga nyheter” så gott som alltid är en berättelse om rådande missförhållanden. De alternativa bilderna och berättelserna kring svensk skola måste därför sökas på annat håll, i mer konkreta rapporter och forskningsstudier, i diskussionsforum på internet – eller i en antologi med pedagogisk dokumentation, som den aktuella boken ”En skola som utmanar”.
Läs Klas Viklunds essä, ”Upptäckarglädje gör skolan meningsfull” (PDF 194K, 22 sidor)