När höstterminen drar igång 2018 så firar vi ett undanskymt jubileum. Då är det nämligen tjugo år sedan vi upplevde genombrottet för internet som kunskapskälla i den svenska skolan. Datorerna var inköpta sedan tidigare, men nu var de också uppkopplade och anslutna till detta globala nätverk. Tidigare hade vi undervisat om datorer och internet med hjälp av olika träningsprogram som vi installerat. Nu insåg vi att nätet kommit med något nytt. En värld av information var tillgänglig.

Vi väntade bara på det rätta sammanhanget som motiverade oss att dra igång. Självklart hade vi börjat att trevande använda det i olika sammanhang, men det var nu det fick sitt stora genombrott på bred front.

Det som gav nätanvändningen sin första stora knuff framåt var det svenska valet i september 1998 och det var partiernas hemsidor som fångade skolornas intresse. När partiarbetarna entusiastiskt – och en smula oroligt – analyserade de förvånansvärt höga besökstalen veckorna innan, så fann man att det i stor utsträckning var skolungdomar – som inte ens hade rösträtt – som stod för många av besöken. Förklaringen var att alla SO-lärare med självaktning utnyttjade valrörelsen till att arbeta med frågor kring det svenska partiväsendet och styrelseskicket. Många insåg att här hade partiernas hemsidor mycket att tillföra.

Flera partistrateger har i efterhand vittnat om att de blev tagna på sängen av detta stora intresse. Först drog man en suck av lättnad när man insåg att det var unga elever som inte ens hade rätt att rösta som låg bakom det stora besökstalet. Hemsidorna var ju framtagna under ganska stor stress och man insåg att de hade brister av olika slag. Men i nästa andetag insåg man, berättar en av strategerna, att de som besökte sidorna skulle vara förstagångsväljare 2002. Deras första intryck var naturligtvis oerhört viktiga och det fick de just dessa dagar av partiernas hemsidor.

De sista veckorna innan valet utvecklades därför en hård tävlan mellan de olika partierna om att ha en hemsida som var tilltalande och begriplig även för dessa unga besökare. På samma sätt blev det en utmaning att vara snabbare än konkurrenterna när det gällde att besvara frågor som kom in via e-posten. Man anställde i lätt panik flera unga partiarbetare under de sista veckorna för att kunna hålla löftet att inom 24 timmar besvara alla de frågor som vällde in från vetgiriga elever.

Att hantera objektivitet och subjektivitet
Den lärobok i samhällskunskap som många använde sig av under samma period hade tre sidor med rubriken ”Våra riksdagspartier”. Där presenterades dessa i punktform inom ramen för åtta lika stora rutor. Om den hade några år på nacken – vilket var mer än vanligt – så innebar det att det i stort sett utraderade partiet ”Ny demokrati” hade en lika stor ruta som till exempel Socialdemokraterna. Det var ett sätt att markera att det var en ”objektiv och rättvis” bok.

De fakta som presenterades var på det stora hela sakliga och korrekta. Visserligen i några fall föråldrade, men framför allt var de bedövande trista och tråkiga. Kliniskt rena från engagemang och passion.

Att komplettera studiet av lärobokens texter med att besöka partiernas hemsidor upplevde många lärare som en stor kvalitetshöjning. Här kunde eleverna få dagsaktuell information om hur partierna presenterade sig själva. Vilka frågor lyfte man fram? Vilka rubriker hade man lagt överst? Vilka ställningstaganden hade man gett fet stil? Dessutom fanns möjligheten att via e-post skicka frågor och faktiskt kunna förvänta att det fanns ett svar när man kom till skolan nästa dag.

En fråga med fortsatt aktualitet
De inledande veckorna på höstterminen innebär också att vi kan fira 20-årsminnet av att begreppet ”källkritik” fick ny mening och bränsle. Hur förhöll sig bokens text till hemsidornas? Vad var subjektivt och objektivt om vad partierna ansåg i olika frågor? Och vad var subjektivt och objektivt om vad partierna sa om sig själva?

Frågor– som när vi går in i en ny valrörelse tjugo år senare – är mer relevanta än någonsin.

Text: Stig Roland Rask