Att arbeta med källkritik i skolan är ett uppdrag för varje lärare. Tidningen Metros satsning Viralgranskaren har gett upphov till tre skrifter som gör viralgranskning intressant för elever och vuxna i alla åldrar. Här finns konkreta tips för arbete i klassrummet och texter som ur ett sociologiskt perspektiv utforskar fenomenet med ryktesspridning på webben.

Klas Viklund har läst de aktuella böckerna ”Viralgranskarens handbok” av Åsa Larsson och Linnéa Jonjons och ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” av Jack Werner och talat med de båda lärarna Madeleine Högman och Karin Lepistö i Sandviken, som tillsammans med sina elever utarbetat handledningen ”Lilla Viralgranskaren”.

Den 13 mars 2014 drog tidningen Metro igång Viralgranskaren, en särskild redaktion med uppdrag att granska nyheter och rykten som sprids på nätet. Initiativet tilldelades Stora Journalistpriset 2014 i kategorin Årets förnyare. Det var första gången sedan Metro grundades 1995 som tidningen tilldelades en liknande utmärkelse. Men affärsidén bakom Metro har aldrig varit att producera egen journalistik eller göra egna avslöjanden, utan att förpacka billiga telegramnyheter tillsammans med annonser i en tidning som delas ut gratis i kollektivtrafiken.

I takt med att papperstidningar minskat i betydelse har det blivit allt viktigare för Metro att finnas på webben och samspela med den nya deltagarkultur som utvecklats där. Viralgranskaren har svarat mot mediemarknadens utveckling och mot ett behov som växt fram hos läsare och annonsörer. Med Viralgranskaren har Metro blivit en tidning som ställt sig över det som delas i sociala medier genom att vara den som granskar det. Tidningen Metro har växt i anseende och relevans genom att ta sina läsares aktiviteter och erfarenheter i sociala medier på största allvar. Med sin satsning på Viralgranskaren har tidningen Metro fått en respekterad och statusfylld position som stärkt Metros varumärke, särskilt bland unga.

På Viralgranskarens treårsdag utropade tidningen Metro den 13 mars till Källkritikens dag. Detta skedde i ett samarbete med Internetstiftelsen i Sverige. Denna dag planeras bli ett årligt återkommande arrangemang. Dagen har hittills genomförts som ett Facebookevent med en livesändning från Kulturhuset i Stockholm där olika aspekter av källkritik diskuterats. Evenemanget har gått att följa i realtid på Viralgranskarens webbplats där de olika föreläsningarna i efterhand lagts ut för den som senare vill ta del av innehållet. Det stoff som presenteras under dagen utgör en aktuell orientering och fördjupning för till exempel alla lärare som i sin undervisning vill ta sig an olika aspekter av källkritik och informationsgranskning.

De diskussioner som förts under detta arrangemang har ofta kretsat kring det publicistiska ansvar vi som medborgare själva har när vi väljer att dela eller vidareföra ogrundad information, misstänkta lögner eller konspirationsteorier. Det är vårt eget förhållningssätt som sätter standarden för det som delas i sociala medier och det är vårt eget rastlösa beteende på nätet som underblåser mediernas och de framväxande viralsajternas rubriksättningar och klickjakt.

Viralgranskaren började med en lögn
Att granska och faktakolla nyheter på webben är idag en växande rörelse. Inför valkampanjer i olika länder har medieföretag och journalister över hela världen samordnat nätverk och webbplatser för att hålla koll på olika typer av utspel. Det internationella faktakollnätverket The International Fact-Cheking Network (IFCN), som etablerades i september 2015, har tagit fram ett antal regler som stöd för organisationer som publicerar opartiska granskningar av påståenden som framförs i samhällsdebatten.

Men trots att tidningen Metros Viralgranskaren etablerades inför det svenska valet 2014, så hade redaktionen från början en annan utgångspunkt än att granska utspel i valrörelsen. I den aktuella boken ”Viralgranskarens handbok – Källkritik och självförsvar på nätet” (Mondial, 2018) berättar redaktörerna Åsa Larsson och Linnéa Jonjons om upprinnelsen till projektet. Och det hela började med en lögn.

Sommaren 2012 lade en man ut en bild på sina försvunna barn på Facebook och bad om hjälp att hitta dem. Tusentals människor delade inlägget därför att de ville hjälpa till. Till slut kände någon igen barnen, och kontaktade pappan och berättade var de befann sig. Till saken hör att mamman och barnen bodde på en kvinnojour, på flykt undan pappan. De människor som delade mannens efterlysning, i tron att de gjorde något gott, bidrog till att göra mamman och barnen än mer skyddslösa.

Föreståndaren för kvinnojouren, där mamman och barnen vistades, kontaktade en reporter på en lokaltidning som skrev om händelsen. Den lokala artikeln blev snabbt en riksnyhet som även uppmärksammades i Metro. Artikeln blev mycket läst och delad i sociala medier. För journalisterna på tidningen Metro blev detta en tankeställare som gjorde att de fick upp ögonen för en rad liknande händelser i sociala medier. För att få överblick över det som pågår på nätet bad journalisterna tidningens läsare om hjälp. Initiativet togs emot med stor entusiasm.

Viralgranskaren har sedan starten 2014 granskat tusentals påståenden och inlägg som fått viral spridning på nätet och redaktionen har lyckats avslöja en rad felaktigheter och missförstånd. Feministen Gudrun Schyman ville inte alls förbjuda skägg, som en artikel påstod. Viralgranskaren har berättat för läsare i andra länder att Sverige inte håller på att gå över till sex timmars arbetsdag. Julbelysning i Sverige förbjuds inte för att ”muslimer inte ska bli upprörda”. Och Ikea har inte gjort en regnbågskudde som heter Putin. Viralgranskaren har tagit upp myter om påstått farlig mat och vandringssägner som klivit ut på nätet – och mycket annat.

Viralgranskaren i tidningen Metro tar sig an specifika påståenden i sociala medier, oavsett ämne. Redaktionen faktakollar och lyckats ofta spåra upp var alla dessa tokiga rykten har sin upprinnelse, ofta på utländska sajter och på anonyma forum på nätet. Viralgranskaren är inte en mediegranskare, men om ett påstående eller rykte letat sig in i tidningar, radio eller tv så rapporterar redaktionen om det.

Första delen av ”Viralgranskarens handbok” är en fördjupad beskrivning av dem som försöker luras på nätet där det också ges olika förklaringar kring vad det är som driver dessa aktörer. Andra delen består av praktiska råd för den som själv vill undersöka påståenden på nätet. ”Att vara källkritisk är ett förhållningssätt. Det handlar mindre om att veta något i förväg och mer om hur du agerar när du behöver ta reda på saker”, skriver Åsa Larsson och Linnéa Jonjons.

Vilka är det som luras på nätet?
”Viralgranskarens handbok” redogör för sex olika kategorier av aktörer som luras på nätet, styrda av olika drivkrafter. Den första kategorin utgörs av de personer som driver så kallade viralsajter i syfte att locka besökare och klick för att på så sätt utnyttja de möjligheter som ges på internet för att tjäna snabba pengar. Det handlar helt enkelt om att sno ihop ett kontroversiellt och uppseendeväckande material som kan locka trafik till sajten. Några av de svenska viralsajterna hämtar inspiration från den engelskspråkiga fejksajten Huzlers, som beskriver sig som ”den mest ökända underhållningssidan i världen”. Rakt igenom fejkade artiklar är inte så vanligt i Sverige, men de anonymt drivna viralsajterna baserar sina historier på verkliga händelser som de överdriver och förvränger. Redaktionerna för dessa sajter har inte några journalistiska ambitioner, utan är enbart intresserade av trafik.

Viralsajterna bygger sin ekonomi på att ge utrymme för till exempel Google-annonser, en yta man lägger in på sidan med slumpmässiga annonser från Google. Sedan skaffar man läsare genom att pumpa ut sina ”artiklar” på till exempel Facebook eller i andra sociala medier. Ett annat sätt är att lägga in reklaminslag i flödet på Facebooksidor man själv äger. I ”Viralgranskaren handbok” finns intervjuer med ett flertal svenska ungdomar som lärt sig hur man tjänar pengar på viralsajter. De tjänar 40.000–50.000 kronor i månaden på att göra tio till tjugo inlägg per dag, berättar en källa för journalisterna på Viralgranskaren.

En annan kategori av aktörer som bidrar till falska påståenden på nätet är de som ägnar sig åt att göra satir. Den första tumregeln att hålla sig till när man förvånas över påståenden i sociala medier är därför att fråga: Kan detta vara ett skämt? ”Agera som om varje dag är första april och läs igen. Kan det röra sig om någon som skojar?” skriver Åsa Larsson och Linnéa Jonjons. Satiren är en gammal konstform. Men satirikerna på nätet är, precis som viralsajterna, lockade av klick.

Den som vill avslöja eller förstå satir måste ha en förförståelse för ämnet, sammanhanget och det som parodieras. Den som saknar denna förförståelse missar att det rör sig om humor. När satirsajten Storkens nyheter etablerades hösten 2014 var det många som upprördes av påståenden i enskilda artiklar. Men den som gjorde sig omaket att söka sig runt på sajten, och som tog sig tid att läsa artiklarna som presenterades, förstod att det rörde sig om en skämtsajt. Efter visst rabalder försågs Storkens nyheter med information om att sajten var satir.

Redaktionen för Viralgranskaren har sökt upp personen bakom Storkens nyheter och fann att det var en kille i övre tonåren. Vid sidan av Storkens nyheter driver han satirsajten Vindögat, fylld av fejkade debattartiklar som är så underhållande tokroliga att de lätt förväxlas med debattinlägg från en absurd verklighet. ”Det är otroligt roligt att något man skrivit ihop på en timme diskuteras av halva Sverige, och till och med kommenteras av politiker”, säger den unge upphovsmannen när journalisterna från tidningen Metro besöker honom hemma hos föräldrarna.

En tredje kategori som försöker luras på nätet är de rena bedragare som är på jakt efter personuppgifter. Dessa kännetecknas av att de erbjuder tester och tävlingar. De lockar med priser i form av tekniska produkter, resor eller presentkort om du lämnar uppgifter om dig själv och överlåter dessa personuppgifter till bedragaren.

Ett sätt att samla information är att be dig ”logga in” eller godkänna något kryptiskt avtal som kanske rör ditt Facebook-konto. Den som accepterar kan då gå med på att dela information på ett sätt som man egentligen inte önskar. Andra exempel på bedrägerier kan vara ett erbjudande om att köpa något, som i själva verket visar sig vara en svåravslutad prenumeration; eller de så kallade ”Nigeria-breven”, som ber om kontouppgifter för att kunna föra över ärvda pengar från en okänd släkting.

Bland dem som sprider lögner på internet finns också en fjärde kategori i form av de ideologiskt drivna aktörer som tummar på sanningen för att nå ut med propaganda som kan smutskasta meningsmotståndare eller undergräva förtroendet för myndigheter, institutioner och politiker. Till dessa ideologiskt drivna aktörer hör också de som sysslar med konspirationsteorier och även aktivister som arbetar för att kullkasta etablerade, vetenskapliga sanningar om världen.

En femte kategori av lögnare på nätet utgörs av de internationella aktörer som sysslar med ryktesspridning för att påverka världspolitiken. Taktiken går ut på att betala anställda, eller på annat sätt lejda personer, för att de ska gå in med fejkade profiler i kommentarsfält i politiskt intressanta frågor för att håna, ifrågasätta eller hylla innehållet. Fenomenet växte sig stort kring 2010. När verksamheten är organiserad i stor skala brukar man tala om ”trollfabriker”. Det centrala för dessa ”troll” är att sprida desinformation, reta upp folk och skapa kaos på nätet.

Begreppet ”troll” kommer från engelskans ”trolling”, som från början syftade på fiskemetoden då man släpar ett drag efter en båt för att se vad som nappar. På nätet var strategin att göra olika utspel för att se om andra deltagare blev upprörda och valde att hänga på. Senare har trollen på nätet, som sprider rykten och desinformation, fått en egen identitet som kopplats till trollen i sagor, som vill lura och bergta människor. Dessa försök har bemötts med rådet ”Mata inte trollen”, en strategi som går ut på att inte gå i polemik, vilket ofta sporrat många troll till allt mer extrema beteenden.

Den sjätte kategorin utgörs av ”vanligt folk” som på ett oreflekterat sätt delar och bygger vidare på olika rykten på nätet som väcker starka känslor. Till de mest vanliga beteendena hör att vidarebefordra olika typer av varningar eller kuriösa vandringssägner, knasiga bilder och filmklipp Ibland sker det i högsta välmening, i andra fall av obetänksamhet. Ofta förefaller det inte farligt att dela en lustifikation.

Viralgranskning i praktiken
”Viralgranskarens handbok” innehåller också en praktisk del med tips på hur man kan närma sig information i sociala medier. Åsa Larsson och Linnéa Jonjons delar med sig av de grundläggande frågor som redaktionen för Viralgranskaren själva ställer sig när de ska granska en artikel eller en text som sprids i sociala medier:

Vem är avsändaren? Finns det en ursprungskälla? Handlar det om en sakuppgift som går att kontrollera eller rör det sig om en åsikt? Hur gammal är informationen? Vilken avgörande information saknas? Ibland är granskningen ett enkelt arbete. Svaren kan vara en googling bort. Men ibland är det tvärt om; det som ser ut att vara en enkel historia i ett inlägg på Twitter eller Facebook kan visa sig ha många nyanser och en väldigt komplicerad bakgrund.

Utöver ett resonemang om dessa konkreta frågor delar författarna med sig av hur och var man kan faktakolla statistik, hur man kan använda Wikipedia, hur man kan använda funktioner för att söka och belägga stillbilder och videoklipp som publicerats på nätet. Det ges också tips om hur man kan spåra vem som står bakom en viss sajt och hur man kan finna borttaget material via olika internetarkiv. Det berättas om hur fejkade profiler i sociala medier blivit allt vanligare. Ibland har de skapats av personer som vill utnyttja en känd persons attraktionskraft eller av någon som vill håna en kändis. Åsa Larsson och Linnéa Jonjons avslutar sin bok med ett resonemang om identitetskapning på nätet. De ger råd kring hur man som användare kan skydda sig från att bli hackad och vad man bör tänka på när det gäller olika typer av bedrägerier på nätet.

”Viralgranskarens handbok” redogör för vad som borde vara ett självklart förhållningssätt till information i digitala medier. Boken är lättläst och engagerande. För den som undervisar i skolan ger boken bra bakgrundsmaterial, konkreta exempel och välskrivna förklaringar, vilket gör boken angelägen och användbar.

”Ansvaret för att inte gå på bluffar och sprida falsk information vidare vilar i slutändan på dig själv. Men skulle du gå på en mina så är det okej. Det är så vi lär oss om hur bluffar fungerar, hur vi skyddar oss och hur vi ska tänka i framtiden för att undvika att bli lurad. Du kanske kan ta tillfället i akt och berätta om det för kompisar så får de veta vad du vet?” skriver Åsa Larsson och Linnéa Jonjons.

Lilla Viralgranskaren – för skolan
I samband med att Sandvikens kommun år 2012 fattade beslut om att varje elev skulle ha en egen dator tog lokala journalister upp frågan om tekniska filter för att skydda eleverna från olämpligt innehåll på webben. Svaret från kommunens ansvariga var att filtret skulle finnas inombords hos eleverna och att det var lärarens uppgift att utveckla denna kritiska förmåga hos eleverna.

Madeleine Högman och Karin Lepistö, ansvariga för IKT på Murgårdsskolan i Sandviken, började då utveckla ett pedagogsikt program för detta tillsammans med sina elever. De har kontinuerligt delat med sig av sina lektionstips och erfarenheter på nätet inom ramen för projektet Nätsmarta och våren 2017 publicerades det pedagogiska materialet ”Lilla Viralgranskaren” i samarbete med tidningen Metro.

– Det har varit ett stort intresse för det material som vi tagit fram. Lärare tycker att det är handfast och konkret. Vi har under det år som gått varit inbjudna att föreläsa om vårt arbete för andra lärare runt om i landet, säger Madeleine Högman.

”Lilla Viralgranskaren” är en lärarhandledning i källkritik på nätet. Lärarna Madeleine Högman och Karin Lepistö utgår från en modell där lärare och elever först bygger upp sina egna kunskaper om källkritik och virala fenomen, därefter studerar förebilder och exempel på hur andra gjort när de arbetat med källkritik och olika typer av granskningar på webben. Detta följs av ett arbete med gemensamma övningar i klassen som leder vidare till att eleverna självständigt kan tillämpa sina färdigheter och redovisa sina kunskaper och iakttagelser för andra.

I materialet finns mycket konkreta förslag på frågor (och svar) att arbeta med i klassrummet. Här finns tips på övningar och former för grupparbeten. Till varje avsnitt finns små korta filmer att samlas kring. ”Lilla Viralgranskaren” är ett behändigt startpaket för att kunna ringa in temat och väcka elevernas nyfikenhet.

– Materialet öppnar för att man ska använda elevernas egna exempel som utgångspunkt för undervisningen och vårt material ger alla en grund att stå på, oavsett vilken tidigare erfarenhet du har som lärare, säger Karin Lepistö.

Lärarna Madeleine Högman och Karin Lepistö betonar att det är elevernas egna erfarenheter på nätet som bör ligga till grund för undervisningen och att det viktiga är att eleverna själva får viralgranska och utforska texter och bilder på nätet. Då är det eleverna som blir ”ägare” av kunskapen och då blir det roligt och engagerande för eleverna att redovisa sina reflektioner och att diskutera med kompisar. En växande rörelse i Sandviken är att eleverna gör egna informationsfilmer om olika frågor som rör källkritik och informationsgranskning på nätet som eleverna sedan delar med varandra. Under flera års tid har man också i Sandviken anordnat ”Nätsmarta veckor”, då eleverna arbetar med dessa frågor och då hela skolan samlas till ett teach-meet där eleverna redovisar sina forskningsprojekt.

– Det är uppenbart att ett elevcentrerat arbete med källkritik förändrar undervisningen. Ungdomarna tycker att det är bra med elevnära ämnen, men de känner sig ibland obekväma med att lämna ut sig själva och diskutera sina egna medievanor under lektionerna. Vi får inte fastna i en föreställning om att eleverna är utsatta för skadliga medier och att vi i skolan måste varna eleverna och informera om riskerna. Vi måste tala om det positiva och utgå från att sociala medier utvecklar ungdomarnas kontaktnät och möjligheter, säger Madeleine Högman.

– I dag handlar källkritik mycket om integritet, identitet och påverkan. Hur vi som lärare tar oss an detta i klassrummet har stor betydelse för hur eleverna erövrar insikter och utvecklar sina förmågor att göra aktiva val. Det är kunskaper som är viktiga på en föränderlig arbetsmarknad där vår kommunikation blivit allt mer virtuell och flyttat ut på nätet. Kommunikation och retorik, liksom lusten inför att utveckla drivkrafter och lösa problem, står i fokus i vårt arbete med eleverna. Demokratiuppdraget är en annan del. Alla delarna behövs för att ge eleverna bra förutsättningar, men också för att undvika utanförskap, säger Karin Lepistö.

Samarbetet mellan Metro och Murgårdsskolan i Sandviken har tagit närmare tre år, från den första idén till att materialet kunde publiceras våren 2017. Ett skäl till detta är att materialet tagits fram i samverkan med skolans elever, som varit delaktiga i projektets alla delar, och där de unga haft möjlighet att lämna synpunkter på allt.

I materialet ingår bland annat en tre minuter lång animerad film, kallad ”Hajen som blev viral”, som berättar om hur en satirisk artikel i tidskriften Svensk Jakt gav upphov till ett rykte om att det finns hajar i svenska vatten. Ryktet skapade panik i sociala medier och underblåses av det faktum att det faktiskt finns hajar i svenska vatten, men dessa svenska hajar är både ovanliga och ofarliga. Filmen är en lättillgänglig och tänkvärd introduktion till temat källkritik. Eleverna hade under produktionen av filmen många synpunkter, både på bildval och på speakertext.

För lärarna Madeleine Högman och Karin Lepistö har det varit viktigt att i alla sammanhang lyfta fram eleverna som kritiska och ansvarstagande mediekonsumenter, men också som kompetenta och kreativa producenter av olika typer av mediematerial.

Moderna vandringssägner på nätet
Jack Werner var med och startade tidningen Metros redaktion Viralgranskaren 2014 och är idag verksam som författare och föreläsare. Inspirerad av folklivsforskaren Bengt af Klintbergs böcker, ”Råttan i pizzan” (Norstedts, 1986), ”Den stulna njuren” (Norstedts, 1994) och ”Glitterspray” (Atlantis, 2005), har Jack Werner börjat undersöka de vandringssägner som idag sprids via delningar i sociala medier. Jack Werner skriver att han vill göra ett ”våghalsigt försök” att bygga vidare på Bengt af Klintbergs tidigare studier ”med ambitionen att fånga de konturer han hade kunnat mejsla fram”. Och Jack Werner lyckas, på alla vis.

Bengt af Klintbergs kommenterade sammanställningar av moderna folksägner har fascinerat många läsare därför att berättelserna så tydligt visar hur till exempel rädslan inför en främmande maträtt som pizzan, en gång i tiden, genererade historier om att vissa pizzerior drygade ut ingredienserna med kött från råttor. De moderna vandringssägner som Bengt af Klintberg kartlagt utmärks av att händelsen är lokaliserad till en viss tid och plats och att berättelsen förmedlas av någon som på något sätt påstår sig ha en relation till skeendet. Om händelsen varit omnämnd i en tidning stärker det givetvis berättelsens trovärdighet.

Vissa delar av dessa vandringssägner kan rymma ett korn av sanning, men det viktiga är inte att händelsen inträffat. Det centrala är att berättelsen väcker engagemang och förs vidare mellan människor. Dessa vandringssägner har ofta en struktur som gör dem lätta att minnas och tacksamma att återge. Berättelserna svarar mot människors förutfattade meningar om tillvaron. Därför blir de intressanta som vittnesbörd om trosföreställningar och värderingar i vår tid. ”De kan ses som ett slags kollektiva fantasier, som återspeglar sin tids världsbild. Ofta rymmer de en symbolisk dimension; de utsäger mycket mer än vad de bokstavligen handlar om”, skriver Bengt af Klintberg i förordet till sin bok ”Råttan i pizzan”.

Framför allt verkar sägnerna i vår tid – liksom sägnerna förr – handla om sådant som fyller människor med oro. Det okända och främmande har i alla tider skapat en existentiell ångest, som gestaltats på olika sätt i olika kulturer. Hur dessa skräckhistorier tar sig uttryck och vidareförs i olika forum på nätet har Jack Werner tidigare utforskat i boken ”Creepypasta” (Galago, 2014) där han presenterar 34 vandringssägner som florerat på nätet under de senaste åren och som för de flesta läsare sannolikt framstår som uppdiktade, men som ändå tycks fylla ett socialt behov. När det gäller spökhistorierna på internet kan berättelserna i många fall läsas som uppmaningar till ett kritiskt och självständigt tänkande, fast i form av sagor, där vi som läsare bjuds in att själva reflektera, kommentera och uppdatera berättelserna innan vi för dem vidare.

Vissa av berättelserna i boken ”Creepypasta” utspelas i gränslandet mellan fakta och fiktion. Historien om appen Talking Angela bygger på att det finns en verklig app som är kopplad till en verklig chatrobot som kan föra enkla chatsamtal med användaren. Bland unga, som fått höra att de inte ska inleda konversationer med okända på nätet, skapades en berättelse om ”nätpedofilen” som via appen försöker få barn att avslöja personliga saker om sig själva. Appens design utgörs av en gullig katt. Den ser ut att vara för barn, men man måste aktivera ”Child Mode” för att slippa allt för påträngande frågor. Barnens berättelser handlar om hur de sett förövaren kika fram i kattens öga. Med berättelsen om ”nätpedofilen” i Talking Angela varnar barn varandra för att inte avslöja personlig information på nätet.

Jack Werner jämför med hur människor i äldre tider förhållit sig till skogen. Där fanns djuren man jagade och veden man eldade. Men skogen kunde också vara hotfull för de (barn) som inte kunde överblicka farorna eller naturens krafter. Ur detta uppkom olika berättelser om de farliga väsen som lurar i skogen. I dag har informationsteknologin övertagit skogens betydelse i våra liv: vi behöver den, men överblickar inte helt och fullt den komplexa teknik som är en del av vårt liv.

Historien om Talking Angela finns med också i Jack Werners senaste bok, som har den långa titeln ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” (Bonniers, 2018). Där har han samlat och kommenterat 41 virala historier som florerat på nätet under 2010-talet och som utgör vår tids moderna vandringssägner i den digitala tidens delningskultur på sociala medier.

Jack Werner förklarar den stora spridningen för vissa av dessa historier genom att påminna om journalistkårens pinsamma nybörjarmissar när de etablerade nyhetsmedierna tog sina första steg på internet. Det tog tid för etablerade journalister att upptäcka och förstå hur ryktesspridningen på nätet fungerade och inse att ett stort antal delningar inte var en bekräftelse på kvalitet eller sanning.

Nioåring hade mobilskal med svenska flaggan – fick kvarsittning
Boken ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är inte i första hand en bok om källkritik och viralgranskning. Boken är snarare en socialpsykologisk studie av vad som under ett decennium präglat det kollektiva medvetandet i diverse kanaler på sociala medier. Boken handlar om själva innehållet i de berättelser vi delar med varandra. ”Det är i historierna vi hittar känslorna, och det är när vi frågar oss varför vi tror på dem som vi skymtar en spegelbild”, skriver Jack Werner.

Titeln på boken är hämtad från ett kommentarsfält på internet. Bakgrunden är denna: I slutet av november 2014 spreds en nyhet om hur en nioårig flicka på Hagaskolan i Örebro hade en mobiltelefon med sig till skolan. Telefonen var försedd med ett mobilskal med svenska flaggan, vilket skolledningen ansåg kunde verka stötande för vissa elever. Den nioåriga flickan straffades med två timmars kvarsittning. Eleven påstods heta Alva Andersson och hon fanns på bild.

Berättelsen orsakade ett ramaskri i en uppsjö av Facebookgrupper, trots att många personer i samma kommentarsfält försökte förklara att historien var ett påhitt. Tidningen Metros redaktion Viralgranskaren kunde omedelbart visa att ursprungsartikeln var publicerad på satirsajten Storkens nyheter och att inget i denna ”nyhet” hade med verkligheten att göra. Det har dock inte hindrat personer att fortsätta dela denna skröna i sociala medier, bland annat delade Facebookanvändaren Mats ett inlägg med texten: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.” Historien om nioåriga Alva är falsk, men storyn sammanfattar en känsla som upplevs vara sann.

Jack Werner förklarar Mats reaktion genom att hänvisa till David L. Millers bok ”Introduction to Collective Behaviour and Collective Action” (Waveland Press, 2014). Där utforskas begreppet masshysteri och David L. Miller skriver att människor i en grupp som drabbas av ”intensiv kollektiv upphetsning förlorar sin förmåga att skilja fakta från påhitt och blir lättprovocerade, okritiska och irrationella”. Det viktigaste för dem blir att ryktena följer en ”paranoid logik”; det vill säga, att de utgår från den egna självbilden, oavsett hur orimligt scenariot i själva verket är.

I Sverige, precis som i många andra länder i väst, finns inom vissa grupper en bild av att invandring och mångkultur långsamt gröper ur den nationella identiteten och samhörigheten – och att de nya svenskarna eller deras beskyddare kräver stora eftergifter av oss. De som instämmer i detta söker sig till samma Facebookgrupper och till samma nyhetsflöden, letar upp människor som förstår dem och håller med dem. Väl där publicerar de artiklar, bilder och länkar som stödjer deras världsbild, och blir till slut så vana vid den ståndpunkten de intagit att deltagarna i dessa grupper börjar se allt genom samma endimensionella filter. En viktig symbolisk fråga har handlat om användningen av svenska flaggan, men det har också kunnat handla om att inga skolavslutningar numera tycks få ske i kyrkan; eller om att inga barn längre får klä ut sig till pepparkaksgubbe i luciatågen – och så vidare.

”Mats är, som många andra, rädd. Han är inte bara mottaglig för propaganda som stödjer hans åsikter, han söker den med ljus och lykta och när han hittar den agerar han mer eller mindre som dess betalda distributör”, skriver Jack Werner. Slutsatsen blir att det handlar om den mänskliga drivkraften att hitta stöd för vår egen världsbild, kombinerat med ett nytt, revolutionerande kommunikationsverktyg vi inte riktigt förstått eller vant oss vid, och en ovana inför att se de digitala mediernas många användningsområden för dem som vill luras eller bilda opinion.

”Visst kan man skratta åt Mats. Men i rättvisas namn måste man då också skratta åt alla andra som ibland faller till föga för en berättelse som passar in i deras världsbild. Utgångspunkten för denna bok är att inte bara Mats, utan även namnkunniga journalister, ministrar, professorer, briljanta genier och trögfattade idioter, emellanåt trillar dit. Ja, till och med du”, skriver Jack Werner.

Jack Werner arbetar sig igenom sina exempel på virala vandringssägner på ett informativt och insiktsfullt sätt. Exemplen utgör ett stycke samtidshistoria där stommen i berättelserna ibland visar sig ha sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Det är tydligt att ett flertal av dessa berättelser, som handlar om oron för vissa samhällsförändringar, har ett arketypiskt och tidlöst innehåll – som i vår tid traderas vidare i digitala medier.

Rykten på nätet som undergräver demokratin
Det verkligt utmanande med Jack Werners bok är att hans exempelsamling också omfattar beskrivningar av hur propagandautspel och uppviglingsaktioner kan iscensättas med hjälp av digitala medier och förkläs som ”medborgarjournalistik”. I dessa exempel handlar det inte om missförstådda satirsajter, utan om en samhällsomstörtande verksamhet med olika inslag av hets och hat och hot.

Jack Werner berättar om de politiska förvecklingar som orsakades i februari 2015, då det på nätet började cirkulera rykten om att svenska Bofors skulle exportera vapen till Ukraina, vilket understöddes av ett förfalskat brev undertecknat av försvarsminister Peter Hultqvist. Allt talar för att denna falska nyhet producerades av en rysk propagandafabrik i Sankt Petersburg med över 250 anställda. Men innan detta blev utrett hann internationella journalister börja ringa till svenska försvarsdepartementet för att fråga varför Sverige sålde vapen till Ukraina. Nyheten var ett sätt att misskreditera Sverige i ett känsligt läge för Rysslands krig i Ukraina.

Inför att Sveriges utrikesminister Margot Wallström skulle träffa sin ryske kollega Sergej Lavrov i januari 2017 spreds ett meddelande på ryska Twitterkonton med följande innehåll: ”Vardag i den civiliserade världen: Sveriges utrikesminister föreslår kastrering av alla vita män”. Den svenska ambassaden i Moskva reagerade kraftfullt på förtalet. De varnade användare på Twitter som spridit uppgiften för att det var fejk och de skickade en rapport till UD om saken. Många svenska diplomater och svenska journalister ansåg att någon med denna tweet ville skapa en förvriden och negativ bild av Sverige inför ett viktigt möte. Jack Werner är i detta fall mer försiktig i sin analys då han försöker visa att innehållet i denna tweet cirkulerat i anonyma forum på nätet under en längre tid innan det fick spridning på Twitter och gavs uppmärksamhet i den massmediala bevakningen.

Men aktörer som vill provocera olika samhällsinstitutioner och sprida rädsla finns i vår närhet. Jack Werner berättar om hur journalisten Mathias Ståhle på Eskilstuna-Kuriren i februari 2017 började rapportera om den svenska högerextrema sajten Granskning Sverige, som bedriver en påstådd ”medborgarjournalistik”. Alla som är beredda att utmana politiker, journalister eller samhällsföreträdare med frågor om mörkläggningar, invandring eller svenska kyrkans ”bögpositivism”, och som kan spela in samtalet och redigera ihop ett underhållande och tillspetsat reportage som lockar minst 3.000 tittare på YouTube, erbjuds 1.000 kronor. De som antar utmaningen ombeds arbeta under falsk identitet.

I samband med publiceringen av dessa ”granskningar” anges de ”intervjuades” adresser och telefonnummer, vilket genererar nya trakasserier för dem som utsätts. Detta kan få vem som helst att fundera över yttrandefrihetens gränser och vad som egentligen är brottsligt. Granskning Sverige skriver på sin sajt att de bara är ”en folkrörelse av medborgarjournalister som ringer och ställer de frågor etablissemangets kontrollerade media konstant undviker”. Jack Werner berättar att Granskning Sverige publicerat över 600 klipp och att de är en av de aktörer i Sverige som tydligast valt att ge sig på journalister. Deras taktik är att försöka skrämma människor som de identifierar som landsförrädare till tystnad.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) publicerade våren 2017 en rapport med titeln ”Mediebranschen 2016: Hot risker och sårbarheter”, där de betonar allvaret kring frågor som rör it-säkerhet, trollfabriker och ryktesspridning. De hänvisar till de överbelastningsattacker som svenska medier och myndigheter utsatts för och de hot som riktats mot enskilda journalister. De pekar på hur falsk information och en aggressiv användning av sociala medier utnyttjas i påverkanskampanjer som idag blivit en del av hotbilden mot svensk demokrati.

Viralgranskning och källkritik på nätet blir i detta perspektiv en del av en mycket större fråga som handlar om att det finns krafter som försöker underminera den öppenhet, de förtroenden och den tillit som präglar vårt demokratiska samhälle. Hoten finns där och måste bemötas. Frågor om mediekunnighet, samhällsansvar och demokratiutveckling har sällan varit lika aktuella som idag.

Samtidigt bör vi påminna oss själva om hur propagandan under andra världskriget gjorde världen uppmärksam på betydelsen av att fostra de unga till medvetna och självständigt tänkande individer i en demokratisk gemenskap med respekt för alla människors lika värde. Utifrån detta tillsatte Kungliga Skolöverstyrelsen år 1951 en särskild kommitté vars arbete resulterade i utredningen ”Propagandakritik och samhällssolidaritet i skolundervisningen” (1957). Formuleringarna och perspektiven i utredningen känns högst aktuella. Trots att medieteknologin utvecklats, och att vi idag talar om de reviderade skrivningarna i läroplanerna där det anges att ”skolan ska bidra till att eleverna utvecklar förståelse av hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling”, så är själva grunduppdraget detsamma. I utredningen ”Propagandakritik och samhällssolidaritet i skolundervisningen” kan man läsa:

”I medborgarfostran utgör även fostran till kritiskt omdöme och urskillning ett bärande element. Skolningen till vaksamhet gentemot propaganda kan inte nog starkt understrykas med tanke på den roll som bland annat press, radio och film spelar i vårt moderna samhälle. Fostran till förståelse samt till känsla för frihet och rättvisa får ej vara begränsad till den egna nationen. Vår tids kommunikationer, handelsförbindelser och förstörelsemedel aktualiserar i allt större omfattning behovet av en global solidaritet. Internationalism och medborgarskap i hela mänskligheten är inte längre avlägsna ideal utan aktualitet. De är nödvändiga konsekvenser av den utveckling, som markerats av de bägge världskrigen”.

Av Klas Viklund

Läs mer

Tidningen Metros redaktion Viralgranskaren granskade påstå­enden som cirkulerade på internet. Viralgranskaren drevs av tidningen Metrooch lades ner i augusti 2019 när tidningen Metro lades ner.

Tips och idéer för skolan finns i handledningen ”Lilla Viralgranskaren” (23 sidor) kan laddas ned i pdf-format: http://metro.se/lilla-viralgranskaren

Se filmen ”Hajen som blev viral”: https://www.youtube.com/watch?v=2pKWUqCwbSU

Det internationella faktakollnätverket The International Fact-Cheking Network (IFCN) har sin bas hos amerikanska The Poynter Institute, som erbjuder utbildningar för journalister och som arbetar för att stärka demokratin genom en fri och obunden journalistik. De regler som utarbetats av IFCN, och en förteckning över de organisationer som anslutit sig till dem, går att finna på IFCN:s webb.
https://www.poynter.org/international-fact-checking-network-fact-checkers-code-principles

Rapporten ”Mediebranschen 2016: Hot, risker och sårbarheter”, av Erik Ryd och Johan Turell, går att nå via webbplatsen för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap där den kan laddas ned i pdf-format (131 sidor). Till rapporten hör också en bilaga med fördjupad information (37 sidor).
https://www.msb.se/sv/Produkter–tjanster/Publikationer/Publikationer-fran-MSB/Mediebranschen-2016-hot-risker-och-sarbarheter-/