Utformningen av framtidens skola är en viktig fråga. Alldeles för viktig för att diskuteras utan att huvudpersonerna – eleverna – är med i samtalet. På Framtidens lärande i våras samlades gymnasieelever från Sverige, Norge och Danmark för att berätta om nya arbetssätt och gemensamt reflektera kring en skola för framtiden.
I januari var det dags igen. Denna gång hos OECD i Paris under en workshop arrangerad av DIU tillsammans med norska Senter for IKT i utdanningen och OECD. Tillsammans med forskare från Sverige, Norge och OECD presenterade eleverna sina erfarenheter av att befinna sig på skolor som tagit de nya utmaningarna på allvar – inte minst digitaliseringen. Och på Framtidens lärande i vår, startar nästa steg. Utveckling av skolan kan bara ske i samspel med eleverna.
De fem gymnasieskolorna, Ørestad från Danmark, Sandvika och Nordahl Grieg, Norge samt Spyken och Katedralskolan från Sverige, ligger i framkant i sina länder. Det gäller såväl för den pedagogiska som fysiska inramningen, där nytänkandet kommit långt.
På Sandvika videregåendeskola (VGS) utanför Oslo har eleverna deltagit i ett projekt som resulterat i en bok, ”Connected Learners”, som finns att köpa via Amazon. Ola Erstad, norsk forskare ser en viktig förändring i det nya lärandelandskapet kopplad till begreppet ”literacy”.
– Det är ett begrepp som förändrar sig över tid, påpekar han. Eleverna blir producenter av innehåll där de skapar bloggar, gör filmer, fan fictions. Att ”läsa” handlar om att förhålla sig till information och kräver en kritisk värdering av det lästa och att skriva handlar om att uttrycka sig.
Ola Erstad menar också att de nordiska länderna kan ta hjälp av varandra för att utveckla sina skolsystem eftersom de har stora likheter, till exempel ett starkt elevfokus, och redan känner till varandra. En annan diskussion som han ser förs globalt är den om kunskapssyn där han menar att det finns en fara med nuvarande inriktning i de nordiska länderna.
–Istället för att fokusera på att utveckla ”21:st century skills” så riskerar vi att hamna i ett lärande för proven, ”teaching for the test-school”, anser han.
Motivationen är A och O
”I love it” säger en av eleverna i Sandvikas filminslag vid presentationen, något professor Stephen Heppell, plockar upp när han under Scandinavia@Bett reflekterar över det han hört och sett.
– Det är oerhört viktigt att glädjen, motivationen och engagemanget ges tillbaka till eleverna, framhåller han.
Just de digitala verktygens förmåga att göra lärandet roligare och effektivare förefaller det råda en total enighet om bland eleverna. Särskilt när uppgifterna blir skarpa sådana som när musikeleverna på Spyken fick i uppgift att skapa musik till små filmsnuttar. En producent från London gav dem sedan feedback något som verkligen togs på allvar. Och vikten av deadlines blev också en lärdom, det var ju på riktigt.
– Vi arbetar nu ”utanför boxen”, betonar en elev från Nordahl Grieg VGS.
Hon efterlyser dock, något som bekräftas av forskarna, att uppgifter också designas för en digital verklighet. Även prov, där internet bör användas. Ett annat sätt att anknyta till barn och ungdomar handlar om att använda det som finns närmast till hands – deras vardag.
– Ungdomar har en social verklighet – använd den, anser Orla Duedahl, lärare på Ørestads gymnasium. Använd deras sociala nätverk och med den digitala tekniken kan de arbeta oberoende av tid och rum.
När eleverna beskriver det som blir på riktigt, bloggar som läses av människor från hela världen, skypemöten med elever från andra länder, mobilanvändande för att snabbt spela in redovisningar – enskilt eller som en talkshow i grupp, dataspel och avancerade matematikprogram för att förstå grafer, så lyser det i ögonen av stolthet och engagemang. Och som en elev från Nordahl Grieg vidaregående sammanfattade det.
– Hur skulle digitala verktyg inte vara till någon hjälp, det finns ju saker som jag aldrig skulle kunna göra utan dem?
En fråga som flera av forskarna ställde var om de elever som valts ut för att delta i konferensen var representativa för hela skolan, om hela skolan rör sig åt samma håll eller bara några?
Francesc Pedro, forskare vid Unesco, lyfter fram elevernas aktiva deltagande i digitaliseringen som den drivande kraften i förändringsarbetet. Han reflekterar också kring lärarnas roll.
Professionens tid för pedagogiska överväganden?
När det gäller digitaliseringen och lärarnas roll i den så menar Francesc Pedro att deras användning är som vilka andra användare som helst, det vill säga de är privata teknikanvändare. Han menar att det behövs tid för professionens reflekterande över vilken teknik och vilka applikationer som gynnar elevernas utveckling.
– Det brister i förståelsen över komplexiteten som ingår i en lärares överväganden, anser han.
Till exempel måste frågan om vilken nytta en viss applikation ger för att förbättra en elevs resultat besvaras och om tiden det tar för att sätta sig in i den är värd den tid det tar.
– Det måste svara mot ett verkligt problem som kan lösas genom att använda en viss teknologi, betonar han.
På Ørestads gymnasium avsätts tid för lärarna där de reflekterar över appar och verktyg. Man gör ett urval över vilka man kommer att använda på skolan. Ola Erstad är inne på samma spår.
– Tekniken är fantastisk men uppfanns inte av skolans värld, menar han. Industrin försöker göra det konsumenterna önskar och så försöker skolan anpassa det för sig. Möjligheterna finns där – fantastiska sådana!, framhåller han.
Mark West, forskare som undersökt den mobila teknikens möjligheter för utvecklingsländer, visar hur distansstudier kan fungera för människor som hamnat i en flyktingsituation. Han visar också på de misstag som görs vid införandet av den nya tekniken i skolan, där ett av dem är att mycket fokus lagts på hårdvaran istället för mjukvaran – det gemensamma pedagogiska tänkandet. Ola Erstad ställer också frågan vad som krävs av framtidens lärarutbildningar?
Lärandet – dela kunskap – bortom nuvarande begränsningar
David Istance som lett forskningsarbetet kring ”Innovative Learning Environment” formulerar de tre viktigaste sakerna som behöver få fokus i nuläget.
– Ett professionellt sätt att se på lärande kännetecknas av att det är något som växer fram genom samarbete med andra – att det inte handlar om att ”gå på en kurs” framhåller han.
Elevernas engagemang är ett annat oerhört viktigt inslag för att lärande överhuvudtaget ska kunna ske. Att dela kunskap är ett annat.
– Vi är inte särskilt bra på att dela kunskap med varandra, betonar han. Hur gör vi så att vi inte uppfinner hjulet själva varje gång? Delandekulturen är heller inte särskilt stark i utbildningssektorn.
Delande går i två riktningar och ett klassrum kan inte vara en lärares exklusiva arena. David Istance lyfter också fram ett exempel från Nya Zeeland som inspirerat honom, där syftet med projektet varit att nå bortom nuvarande begränsningar. En strategi har också antagits.
– Med hjälp av nätverkstänkandet, ”Learning exchange networks”, mindre grupper, 5-12 personer är den ultimata storleken, betonar han, bäddas in i ett större har man upptäckt att saker nu görs väldigt annorlunda.
Utmaningen nu handlar om att omvandla projektet till något som är hållbart över tid och för alla. För detta finns det en viktig grupp som måste vara med på banan.
– Ledarskapet, utan det kan det bli en hit eller ingenting alls, menar David Istance.
Det handlar om det formella ledarskapet. I Nya Zeeland har man även provat att utbilda vissa lärare så kallade ”change agents” och ge dem en nyckelroll i förändringsarbetet. Han vidrör även den fråga som både elever, deltagare och forskare ställde, hur bedömandet sker i detta nya lärandelandskap?
– Jag tror att någonting måste förändras på detta område, menar han, när vi arbetar mer tillsammans!
Text: Monica Esborn
Foto: Bo Helmersson