När millenniet var ungt besökte jag – I likhet med många andra – Frederick Douglass Academy, som låg i hjärtat av Harlem i New York. Den hade grundats några år tidigare av den legendariska rektorn Lorraine Monroe, och hade på några få år lyckats få elever från grannskapet att nå resultat som överträffade skolor i välbärgade vita medelklassområden.
Hon berättar om denna resa i boken ”Nothing’s Impossible” som kom ut i svensk översättning och som var en av de mest lästa av svenska skolintresserade under några år.
Vid mötet med henne berättade hon bland mycket annat att hon inte avkräver sina lärare några speciella pedagogiska inriktningar. Det enda jag begär av dem är att de ska kunna ”trollbinda” sina elever, förklarade hon sakligt.
Jag minns att jag lämnade skolan med blandade känslor. På olika sätt var jag djupt imponerad, men samtidigt var det många frågor och intryck som skavde. Bland annat funderade jag på hur man ska bära sig åt för att införa ämnet ”trollbinderi” i den svenska lärarutbildningen.
En repris i London
Jag återupplevde många av dessa känslor när jag tillsammans med ett antal svenska skolledare besökte Lilian Baylis Technology School i södra London som en del av DIU:s studieresa. På samma sätt som Frederick Douglass Academy har de genom tålmodigt och målmedvetet arbete lyckats lyfta skolans resultat till anmärkningsvärda nivåer. Detta trots att man ligger i ett mindre privilegierat område och i stort sett bara har elever från närområdet.
Vi fick skolan presenterad av den dynamiske och färgstarke rektorn Gary Philips som är inne på sitt tjugonde år som ledare för skolan. Han visade hur han med ett konsekvent och envist arbete kan nå goda resultat, även om elevernas förutsättningar avseende familjebakgrund, socialt och ekonomiskt, inte är de allra mest gynnsamma.
Det var många intryck som fastnade när man fick sin rundvandring, vägledda av två rutinerade elevguider i 11-12-årsåldern. Man häpnade över hur tyst och lugnt det var – och noterade till exempel att alla korridorer och klassrum hade heltäckningsmattor. Finns det inga allergier i London? Eller har man hittat nya material som inte samlar damm? Man hade också enkelriktat korridorerna i den kvadratiska huvudbyggnaden för att undvika trängsel och kollisioner som skulle kunna leda till bråk.
Med öppna dörrar
Mest påtagligt var kanske ändå att alla klassrumsdörrar stod öppna, vilket självklart gav en tydlig signal om att man förväntade sig tystnad och lugn, både i klassrummet och i de omgivande korridorerna. Det var en idé som många av de svenska besökarna imponerades av. Så kan början till ett kollegialt lärande och delande av erfarenheter se ut. Det är en trygghet för mina lärare, menade Gary Philips, om något händer finns det alltid en kollega till hands – och om undervisningen inte duger för kollegorna att lyssna till, då duger den heller inte för mina elever, tillade han och fick de öppna dörrarna att framstå som helt självklara.
Utanför varje klassrum kunde man läsa kortfattade instruktioner som påminde om hur man förbereder och inleder en lektion. Stå upp, håll tyst, stäng av mobilen, spotta ut tuggummit och rätta till slipsen, var några av dessa. Det fanns också klara och tydliga konsekvenser om man bröt mot regelverket. Initialt handlade det om anmärkningar och kvarsittningar, men i andra ändan fanns också möjligheten att relegera elever från skolan.
Det fanns många ”osvenska” verktyg i Garys verktygslåda. Bland dessa kan nämnas att eleverna sorterades in i klasserna efter sina resultat, dvs. en konsekvent nivågruppering i nära nog samtliga ämnen, något som eleverna beskrev som naturligt och att möjligheten att ”klättra” i nivåer var en motiverande del av skolarbetet.
Lärande i ständig utveckling
Det framgick också av Garys framställning att man hade höga krav på sina lärare. Förväntan på engagemang och extra insatser var uttalad och tydlig. Kring detta hade man utvecklat ett system av kollegialt samarbete kring utveckling av lärandet och lärararbetet, som till exempel genom organiserade och återkommande gemensamma lektionsstudier. I stället för att använda gemensam kollegial tid till information, användes tiden varje vecka till gemensamt kollegialt samarbete med utveckling av undervisningen, ämnesinriktat och konkret, där ”lesson study”-traditionen var ett centralt inslag.
Där fanns en ständig beredskap att ge hjälp och stöd för att utveckla personalen, men Gary berättade också att han under sina tjugo år som en sista utväg sagt upp i genomsnitt två lärare/år. Alla mina elever är värda goda lärare, var hans enkla förklaring till detta tänkande och agerande. De svenska rektorerna var imponerade, men också något konfunderade över hur lärarna hade det på skolan.
“Best practice” eller bara “practice”?
Det var en samling inspirerade och eftertänksamma skolledare som lämnade besöket på Lilian Baylis. Många var imponerade över att det var möjligt att skapa ett sådant lugn och att etablera ett så tydligt fokus på lärande i en miljö som inte var utvald eller sorterad.
Någon av dem funderade också på det ofta använda begreppet ”best practice”. Visst kan man inspireras av goda idéer, men det är mycket sällan de är möjliga att kopiera. Kanske är det lika berikande att se vanlig ”practice”, dvs. skolexempel på gott och ont där man kan berikas av efterföljansvärda idéer, men också bli stärkt i sin uppfattning av att ”så ska vi inte göra”.
Alla var dock rörande överens om att skolbesök i andra miljöer än de egna och hemvanda är mycket nyttigt och berikande.
Text: Stig Roland Rask
Noterat på Bett-mässan: Några tips från årets BETT-mässa