Att ständigt lära sig, lära nytt, lära om, få nya tankar och insikter i dialog med andra. Det är en stark drivkraft för Kristina Alexanderson, en av tre finalister till lärarpriset Guldäpplet 2010.

Det var lusten till det kontinuerliga lärandet som styrde yrkesvalet och den lusten som styrt hennes agerande som lärare.

– Jag tror inte på uppgifter som bara har ett svar, jag tror över huvud taget inte att det bara finns ett svar på en fråga. Jag är en lärare som ger ett tydligt ramverk och inom det kan eleverna utforska materialet, skapa presentationer och tillsammans kan vi analysera, reflektera och lära nytt.
Eleverna är ofta vana vid en skola där de får en uppgift och ska hitta rätt svar och det är inte alltid de jublar högt när Kristina kräver och förväntar sig något annat.

– Jag är en jobbig lärare, säger Kristina och skrattar högt. Jag har inte själv alla svaren på uppgifterna jag ger. Men jag är också övertygad om att det är viktigt att mina eleverna inte går ut i världen och tror att det bara finns en lösning. Dessutom är jag ju intresserad av deras svar och analyser.

Självklart webbpublicera i skolan
Det är inte mer än två år sedan som Kristina ”upptäckte” internet som publiceringsverktyg i undervisningen, starten var ett bloggprojekt kring romanen Låt den rätte komma in. Sedan dess har hon utökat sin repertoar av egen digital närvaro och digitala undervisningsformer i minst sagt snabb takt. Hon bloggar, twittrar och facebookar, både för sin egen skull och tillsammans med eleverna och är denna termin tjänstledig från skolan för att jobba med webbpubliceringstävlingen Webbstjärnan.

Att använda sig av internet, både som källa och publiceringsyta borde i dag vara en självklar del av vardagen i alla klassrum, menar Kristina. På samma sätt som alla generationer 30+ lärde sig analysera en tidnings innehåll, skilja på en ledare och ett reportage, bedöma källor och skriva insändare behöver dagens elever kunna hantera nätets källor och publiceringsytor, öva sig i att höras och synas i det offentliga rummet.

– Det finns en extra dimension när jag och eleverna jobbar i det offentliga rummet på internet. Vi upplever att vi skriver för offentligheten. Det finns mängder med saker vi måste förhålla oss till när vi publicerar, upphovsrätt är ett exempel men också etiska frågor.

Sociala medier fördjupar klassrumsdialogen

En sak som Kristina Alexanderson upptäckte när hon använde blogg i undervisningen var att samtalet fördjupades när eleverna, oberoende av klassrummets begränsningar i tid och rum kunde läsa varandras tankar och formulera egna. Dessutom hade hon själv kvar elevernas diskussioner lättåtkomligt på webben.

För ett år sedan kom idén att använda twitter tillsammans med eleverna. Twitter, 140 tecken – vad kunde det tillföra i undervisningssituationen? Klassen skulle göra egna korta sommarpratsprogram, tillsammans i datasalen lyssnade de på Gellert Tamas, och twittrade – om programmet i realtid.

– Det gick att följa ett mönster som vi alla gick igenom tillsammans. Det började med reflektioner kring Gellert Tamas, fortsatte med tankar kring den egna uppgiften, sedan tröttnade alla samtidigt. Och det inressanta är att jag kunde sitta i efterhand och gå igenom klassen reflektioner på twitter. Följa vad som sagts, se att det pågick en konversation, ett samtal. Och alla mina elever kom till tals. Under en lektion.

Eller som en av Kristinas elever uttryckte det.

– Det bästa är att man får säga sin mening när man vill. Man har ett eget talutrymme.

Bekräftelse och egoboost
Kristina och eleverna använde också twitter när treorna skulle hålla sitt tal i nationella provet. De tio som lyssnade fick i uppgift att skriva tre tweets under varje tal.

– Hur vanligt är det att varje elev får en ordentlig återkoppling på sin examensuppgift? Nu fick alla elever 30 kommentarer på sina tal! De fick positiva feedback av sina klasskamrater.

När eleverna var klara med sitt framträdande närmast slängde de sig på datorn för att läsa kommentarerna.

– Vi är så bra på att hitta fel i skolan. Här fick de positiv bekräftelse av sina kamrater. Vilken egoboost! Jag är övertygad om att eleverna behöver höra att de är bra. Att twittra var ett bra sätt att ge positiv återkoppling.

Text: Carina Näslundh 

carina@diu.se

Webbstjärnan: Webbstjarnan.se