Vad kan tiden i klassrummet tillsammans med eleverna användas till när föreläsningen har spelats in och eleverna har sett och hört den när de kliver in genom dörren? Det håller Katarina Lycken Rüter, förstelärare i svenska på Östra Real i Stockholm och Guldäpplepristagare 2013, på att utforska. Och i det utforskandet ingår frågor kring hur de digitala verktygen, i form av mobiltelefoner, datorer och webbtjänster kan bidra till att alla i klassrummet, i stunden får en möjlighet att synas och göra sin röst hörd. Det flerstämmiga klassrummet har fått en renässans. Samtalet har hamnat i fokus.

Östra Real är en skola som många andra där datortillgången inte är alltför god, i Stockholm finns nu ett beslut om att alla gymnasieelever ska få en egen bärbar dator. Men där är man inte än. Det släpas datorvagnar och svärs över trasiga datorer varje dag. Men de flesta elever har mobiltelefoner – och de kan användas varje lektion. Till exempel för att delta i klassrumssamtalet.

Samtal i nuet
– Det vi gör i klassrummet är numera mycket mer här och nu. Vi är i samtalet. Vi är muntliga tillsammans. Vi läser, analyserar, utmanar. Alla kan göra sin stämma hörd – på varje lektion. De blir synliga, säger Katarina Lycken Rüter.

Katarina Lycken Rüter arbetar numera ofta med webbaserade responsverktyg i klassrummet. Hon formulerar en fråga, eleverna loggar in med mobil eller dator, deras svar och synpunkter kan ses av alla i klassrummet på den interaktiva tavlan och – plötsligt – blir mångas åsikter synliga. Det märks att alla inte tycker och tänker lika. Och alla kan göra sin stämma hörd.

Kollektiv förståelse
– Det blir mycket effektivare, vi får mer gjort, menar Rebecka Mannila, elev i N12e och en av Katarinas elever.

– Man kan lära av varandra och varandras åsikter. De blir mer spännande och intressant, och då lär jag mig mer, säger klasskamraten Adeline Rabenius.

– Vi kan utveckla en tanke tillsammans, det blir mycket större. Jag brukar komma på att jag är väldigt inskränkt ibland efter lektionerna. Om man jobbar mer individuellt så får man en egen idé och håller fast vid den, säger Aron Fogelström.

Alla tre är också eniga om att de lär sig mer och framförallt förstår mer när de får tillgång till hela klassens samlade tankar under Katarinas ledning, än de gör med ett mer traditionellt arbetssätt.

– Man behöver inte ha en helt färdig tanke när man går till lektionen, påpekar Aron. Det räcker med en början och sedan kan den växa ut tillsammans med klassen.

Nya lärarkompetenser
Det är inte bara eleverna som håller på och vänjer sig vid ett nytt sätt att arbeta. Även för Katarina är det nytt och under utveckling. Hon får syn på nya sidor hos sina elever, hon får syn på de flesta elevers tankar – varje lektion, och hon får syn på vad de förstår och vad de inte förstår på ett helt annat sätt.

– Jag får mycket snabbare respons. Många får komma till tals, bli synliga. Det händer nya saker i klassrummet hela tiden som jag måste förhålla mig till. Hur använder jag och eleverna tillsammans det som kommer upp på lektionerna. Jag kan lyfta samtalet till en helt ny nivå, men jag måste också dra slutsatser baserat på vad som kommer upp på ett annat sätt än tidigare. I nuet.

Det är inte enbart diskussioner på Katarinas lektioner, mycket av de eleverna tidigare gjorde utanför klassrumstid, gör de nu i klassrummet, med klasskamrater och lärare. De skriver, producerar, analyserar, samlas kring projekt och gör arbetet där de har tillgång till sin lärare. Det ger nya infallsvinklar för alla. Och det är inte enbart sina åsikter eleverna måste träna sig i att formulera utan i lika hög utsträckning sina frågor, sitt behov av hjälp i olika situationer.

Att direkt se vad eleverna förstår och inte förstår innebär också att Katarina ständigt måste ompröva sin egen planering.

– Jag håller på och lär mig, nu har jag jobbat så här i snart ett år, men det är ett ständigt lärande. Det handlar om att bli skickligare i sin pedagogiska metod. Jag är mer processledare i klassrummet numera.

Och de digitala verktygen spelar roll.

– Visst går det att göra en del av detta även analogt, men det skulle vara mycket jobbigare. Jag menar att det här är ett område där IT leder till ökad kvalitet i undervisningen och lärande. IT förändrar möjligheterna och vi kan göra ett kvalitativt bättre jobb.

Kollegorna gör skillnad
Att de skulle krävas någon särskild typ av lärare för att jobba på detta sätt, tror inte Katarina.

– Jag har tur som både älskar att föreläsa, men också att leda processer – men det är två helt olika jobb. Men det som förenar de flesta lärare är att de är engagerade, har fruktansvärt stora ämneskunskaper, brinner för sitt ämne och är kreativa. Man måste kunna mycket om sitt ämne, annars kan man inte leda en 32-hövdad skara där allas tankar och åsikter är synliga på en digital vägg. Det kräver mycket, men det är kul.

Men ensam är sällan stark och där är Katarina tydlig, man måste kunna hjälpas åt, kunna få misslyckas och komma igen. Och stödet kan man hämta på många håll, i arbetslaget, i kollegiet på skolan och i det utvidgade kollegiet i de sociala medierna. Alltid är det någon som har testat tidigare. Men det gäller precis som för eleverna att ge sig ut och lyssna på andra, tordas fråga, synas och ge sig in i diskussionen.

Text: Carina Näslundh
carina@diu.se