Den 26 augusti publiceras alla namn, i år hundratalet, på de nominerade till lärarpriset Guldäpplet. Det röner alltid stort intresse – att vara nominerad skattas högt i skolkretsar. Årets priser utdelas på Bokmässan i Göteborg. Här berättar en av grundarna, juryns ordförande Peter Becker, hur priset har utvecklats till ett professionspris –  som synliggör hur lärandet i klassrummet utvecklas med digitala stöd och arbetsformer.

Att öppna nomineringarna till Guldäpplet är som att öppna en skattkista. Det är en sprängfylld kista. Den rymmer glädjen över att inspirera, undervisa och lära ut till elever. Men också av att dela med sig till, lära av och lyfta kollegor.  Den rymmer glädjen från lärare i Sverige över att öppna dörrarna till världens kunskap och visa på möjligheter för sina elever.

Guldäpplets nomineringar är i år ca 180 A4-sidor om man skriver ut dem. Att gå igenom dessa är lika spännande varje år. Spännande 2002 – Guldäpplets första år, med något dussintal nominerade. Spännande 2007 då de båda lärarförbunden kom med som partners och med var sin jurydeltagare från förbundsstyrelsen. Och nu 2019, när Guldäpplet blivit etablerat som ett välkänt och uppskattat lärarpris, med fler partners.

Varje år presenterar nomineringarna en samling inspirerande lärare. En typisk kommentar i juryn är ”så roligt det var att ta del av dessa nomineringar, det gjorde mig glad”. Och det är ju ett av grundmotiven för priset. Att lyfta fram och synliggöra några av alla de engagerade pedagoger som verkar varenda dag i landets skolor. Låta deras arbete synas, och inspirera alla oss andra som är involverade i skolans utveckling.

Samtidigt vill vi med Guldäpplet också tala till föräldrar och skolhuvudmän. Vi vill ge en annan bild av skola än den som främst utgår från problemen. Skildra några av de lärare som dagligen gör storverk med sin elever i skolan. Bidra till att ge skolan ett bättre och mer välförtjänt rykte. Den strävan har vi haft sedan Guldäpplet startade 2002. Vi tror vi har bidragit något till den vändning av opinionen som kan skönjas. En långsam förändring av bilden av skolan.

Nomineringsprocessen har även en annan klangbotten. Vi har i juryn allt mer kommit att uppmärksamma att samlingen av nomineringar samtidigt är en spegling av lärarprofessionens utveckling. Vi har genom åren tidigt lyft fram lärare som sett vinster med att skriva på tangent och arbetssättet ”att skriva sig till läsning”, med Mona Wiklander i Sandviken och Erica Lövgren i Piteå. Eller de som introducerade att skriva klassblogg, öppna upp klassrummet och att skriva för en publik, som Josef Sahlin i Årsta och Marie Andersson på Gotland. Liksom klasser med genomarbetade bidrag till Wikipedia såsom Ylva Pettersons i Skara Katedralskola. Eller arbete med det öppna klassrummet i Falköping med Johan Lindwert och kollegor, där man släppte in världen, med kartor, nyheter och mycket mer. Eller Emma Nääs i Essunga och många fler som har tagit steget vidare till samarbete med omvärlden och klasser över hela jordklotet. Eller arbete med omvända klassrum, det flippade klassrummet, som Daniel Barker i Stockholm och andra där elevens egna arbete hemma och det i skolan vävs ihop på nytt sätt. Och förstås Karin Nygårds och många med henne, som öppnat nya vägar att ge ungdomar ingångar i den digitala världen, att själva programmera, själva skapa digitala artefakter.

Listan kan göras mycket längre med de lärare som belönats med Guldäpplet för att de öppnat nya vägar för elever med det digitalt stödda lärandet. Juryn har med dessa lärare samtidigt kunnat lyfta fram, peka ut och visa på den utveckling som sker med lärandet i mötet med det digitala. Vi ser dessa som uttryck för den beprövade erfarenhetens tillväxt, ett led i lärarprofessionens kollektiva och samlade kunskapsbildning.

Med årets nomineringar har vi återigen en stor grupp, med spridning över skolans alla ämnen och stadier – liksom geografiskt över alla landsändar. Nomineringsförfarandet ger juryn en god möjlighet att lyfta fram professionens stjärnor, men samtidigt ger det en veritabel trampolin för synliggörande av nya digitala arbetssätt som är på väg att vinna mark i praktikfältet. Guldäpplet kan på så sätt bidra till utvecklingen av den kollektiva, kollegiala, beprövade erfarenheten. Viktigt för skolans fortsatta utveckling och för dess fortsatta relevans, i takt med tiden och med samhällets utveckling.

Och om vi blickar framåt, när vi studerar årets nomineringar, vad ser vi då? Låt mig här göra några snabba observationer vid granskning av årets nomineringar. Mer kommer att publiceras i höst som resultat av juryns gemensamma granskning med presentationen av årets nominerade och pristagare.

• Nytt för i år är att förskola är ett starkt och mångfacetterat inslag. Det är andra året ett större antal nomineringar berör förskola. De är från Södertälje, Västerås, Motala, Luleå och andra kommuner. Det handlar om hur barnens lek och undersökande också tar in de digitala miljöerna, hur synliggörandet och dokumentationen utvecklas, hur det kollegiala samspelet stärks. Det är en verkligt intressant spridning i inriktning. Flera nomineringar av hela team, med digitalt och kollegialt arbete i förskola, andra med fokus på enskilda personers digitalt förstärkta pedagogiska utvecklingsarbete.

• Från de senaste åren känner vi igen den välfyllda digitala verktygslådan. Vi ser tydligt att en mångfald av verktyg och arbetsformer karaktäriserar den avancerade användningen bland de nominerade. Det är idag inte enstaka verktyg och eller ett speciellt arbetssätt som gäller, utan ett professionellt bemästrande av hela verktygslådan. Ett moget, beprövat – professionellt  – förhållande till digitalisering. Nu ser vi det moget övervägda användandet av de verktyg som passar för speciella uppgifter, speciella mål. Det har ersatt en tidigare förtjusning över enstaka verktyg och deras möjligheter. Vi har sett detta växa under några år, nu ännu tydligare i årets nomineringar. En begynnande digital mognad, som givetvis också innefattar att kunna välja bort när det är lämpligast.

• Nytt för året är ett steg i utvecklingen av det kollegiala arbetet och utvecklingen. Det rör inte bara det nödvändiga delandet av erfarenheter utan ett mer strukturerat och organiserat lokalt/kommunalt fortbildnings- och utvecklingsarbete som utmärker många av de nominerade. Detta framträder tydligare än det gjort bara de senaste åren. Här är början till att det digitala så småningom blivit vardag i skolan. Vi kan tolka det som tecken på att den nationella strategin för skolans digitalisering börjat få fäste. Också lokala arenor, lokala mötesformer för delande av beprövad erfarenhet – såsom GETT i Gislaved, LETT i Luleå, MittLärande i Sundsvall etc – har verkligen satt sig. Allt detta är led i utvecklingskedjan från delande av erfarenheter från enstaka försök, till gemensam beprövad erfarenhet. Led i professionens kunskapsbildning.

• Ännu ett tecken på att den nationella strategin börjat omsättas i konkret praktik är att en merpart av nomineringarna tar upp programmering i någon form i motiveringen. Om det så rör en musiklärare, en förskollärare, eller en gymnasielärare i ekonomi – alla för in programmeringen som en möjlighet till konkret förståelse av digitaliseringens mekanismer – liksom till entreprenöriell utveckling.

I den fortsatta processen möter pristagarna och nominerade sina kollegor, på Bokmässan och andra fysiska och nätbaserade arenor, i seminarier och på studiedagar. De möter kollegor, men också forskare, läromedelsförlag och leverantörer. Inte sällan uppstår kring pristagarna grupper, såsom Facebook-grupper, poddar eller andra former av diskussioner. Allt blir ett led i lärarprofessionens kunskapsbildning, och i slutänden i utvecklingen av elevers digitala bildningsgång. När årets nya pristagarna står på scenen på Bokmässan den 27 september tillsammans med Johanna Jaara Åstrand och Åsa Fahlén, ordförandena i de två lärarförbunden, och undertecknad, är det ett led i denna process.

Peter Becker
ordförande stiftelsen DIU och Guldäpplets jury