Lärarna och robotarna – om lärarprofessionens framtid

Av Åke Grönlund

Tekniken upplevs som ett hot av många. Robotar, alltså datorprogram med viss självständighet att handla, spås ersätta människor i många arbeten, även högkvalificerade sådana, som läkare och ekonomer. Också i skoldebatten luftas åsikter om att teknik kan ersätta lärare och därmed minska skolans kostnader. Kanske kan den till och med förbättra undervisningen – redan idag gör ju datorer i många fall bättre diagnoser än läkare, borde de då inte kunna överträffa lärare i att lära ut och testa kunskaper?

Är robotarna ett hot mot lärarna, och i så fall på vilket sätt? Om det är ett hot, hur ska lärarkåren möta det?

Spoiler: Robotiseringen är bara ett hot för den som tror att lärarnas främsta uppgift är att överföra faktakunskaper från sitt eget huvud till elevernas. Lärarnas unika kompetens ligger i stället i social och språklig förmåga samt ledarskap. För att ta makten över robotarna (och de människor som vill ersätta mänsklig arbetskraft med teknik) måste lärarprofessionen kollektivt utveckla dessa kompetenser. Denna utveckling måste baseras på forskning och beprövad erfarenhet och innebär också att lärarna successivt lämnar över en del rutinmässiga arbetsuppgifter som idag tar mycket arbetstid till teknik som kan göra sådant bättre och snabbare.

Hur påverkas olika yrken av robotiseringen

Konsultbolaget PwC (PwC 2017) har undersökt hur olika yrken kan förväntas påverkas av robotiseringen. De beräknar att robotisering kan komma att ersätta totalt 56 procent av jobben inom transportsektorn och 46 procent inom tillverkning, men bara 8 procent inom utbildning. Förklaringen till den låga siffran för lärare är att deras arbete till största delen kräver egenskaper som en robot inte kan ersätta, nämligen social och språklig förmåga (”social and literacy skills”) och ledarskap (”management skills”). De saker som robotar kan väntas ersätta är rutinmässiga saker som rättning av prov där svaren är enkla fakta (”Karlskrona” eller ”1718”) eller där man väljer bland alternativ, eller träning av förmågor av mekanisk karaktär, som multiplikationstabellen, europeiska huvudstäder eller att lära sig skriva snabbt med alla fingrar på ett tangentbord.

För mer avancerade kunskaper, som förståelse, analytiskt och kritiskt tänkande är sociala faktorer viktigast. En analys av resultaten i PISA (Denoél m.fl. 2017) visar att den viktigaste faktorn för den enskilde eleven är motivation, inställning till arbetet (”mindset”). Den förklarar 29% av resultaten och är till och med viktigare än föräldrarnas utbildningsbakgrund (som förklarar 18%). Elever som kan fokusera sin allmänna motivering så att man kan se nyttan med det man arbetar med för dagen presterar i genomsnitt ca 13% bättre än de som har mindre av den förmågan. Elever som tror på sin förmåga att bli bättre (”growth mindset”) presterar 11–15% (det är en viss skillnad mellan olika världsdelar) bättre än de som tror att de har en på förhand given förmåga. 

Det gäller med andra ord att tro på sig själv. Många elever får stöd i detta från hemmet, men många får det inte.  Särskilt för de senare – men också för de förra – är lärarnas förmåga att utveckla deras tro på sig själva mycket viktig. Att motivera eleverna och ge dem självförtroende är alltså en av lärarnas viktigaste uppgifter. 

Att leda lärande

Den andra unika förmågan är ledarskap. Det räcker inte med att eleverna tror på sig själva, deras arbete med lärande måste också organiseras på ett effektivt sätt så det leder framåt. Ett exempel är hur tekniken används i skolan. Denoél m.fl. (2017) finner att elevernas teknikanvändning å ena sidan kan ge mycket stor förbättring av lärandet (+ 12%), men å andra sidan kan ge ännu större försämring (- 16%). Skillnaden ligger i hur tekniken används i skolan. Det vill säga, hur lärarna organiserar och leder elevernas teknikanvändning, och att man har lämplig teknik (it räknar vi även digitala läromedel) för ändamålet. Det är viktigt att lärarna leder arbetet och guidar eleverna i rätt riktning– vilket inte betyder ’katederundervisning’ utan just ledarskap, att man inte släpper eleverna lösa fritt på datorn utan organiserar och följer upp deras arbete tydligt och effektivt.

I svensk skolmiljö visar utvärderingen av STL, skriva sig till lärande med hjälp av teknik, i Sollentuna på samma förhållande (Agelíi Genlott & Grönlund 2016). Där fick en grupp undervisning med en tydlig pedagogisk metod (alltså tydligt målinriktat ledarskap), en annan grupp använde samma teknik men hade ingen särskild metod, och en tredje grupp ingen teknik utöver papper och penna. Gruppen med teknik + tydlig metod presterade klart bäst medan gruppen med teknik men utan tydlig metod presterade klart sämst. Skillnaden mellan grupperna var i storleksordningen 20 procentenheter. Gruppen med bara papper och penna hamnade däremellan. 

Ledarskap i digitala klassrum

Teknikanvändningen i skolan är idag den enskilt viktigaste faktorn för framgång eller misslyckande som skolan kan påverka. Skillnaderna mellan lyckad och misslyckad användning är som synes mycket stora. Även om skolledare har stor betydelse för skolans utveckling är lärarna den yrkesgrupp som måste hantera digitaliseringen i det dagliga arbetet med lärande. Därför är det viktigt att lärarna återerövrar den yrkesstolthet som till stor del försvunnit i den industrialisering, byråkratisering och av media triggad politisk detaljstyrning som skolan genomgått under lång tid.

Ledarskap i klassrummet betyder idag inte bara att leda eleverna, det handlar också om att leda tekniken.

Ledarskap i klassrummet betyder idag inte bara att leda eleverna, det handlar också om att leda tekniken.

Denna yrkesstolthet måste basera sig på de egenskaper och färdigheter som är viktiga för framtiden och som tekniken inte kan ersätta. Ledarskap, social och språklig förmåga. Låt mig gissa att det är ledarskapet som tagit störst skada under processen som lett till arbetets snuttifiering och lärarnas proletarisering. 

För att återerövra professionens status måste dessa egenskaper kultiveras kollektivt, inte bara av lärare enskilt. Det måste till system för professionsutveckling. På sätt motsvarande vården, där närmare 2/3 av läkarna är engagerade i forskning och utveckling av arbetsmetoder måste lärarnas arbetsmetoder och tekniker utsättas för kollektiv granskning, kritik, och systematiska tester.

Nya förutsättningar

Samtidigt måste lärarkåren ta till sig nya förutsättningar. Den idag viktigaste är just IT, och särskilt automatisering och ”learning analytics I grunden handlar dessa om samma sak, nämligen att analysera verksamhetsdata för att förstå vad som händer och vad man bör göraför att se till att det går bättre.

Det är vad lärare gjort i alla tider. Man ser hur en elev skriver (d.v.s. verksamhetsdata), förstår vad eleven kan och inte kan, och vidtar någon åtgärd för att få eleven att utveckla sitt lärande.Idag kan AI (artificiell intelligens) utföra en del sådan analys baserat på data från olika digitala system.

Och vissa saker gör AI bättre än en lärare. Självklart kan en lärare upptäcka systematiska stavfel i en elevuppsats, men en maskin kan göra det i 30 uppsatser innan en lärare hunnit igenom den första. Så varför ska läraren ägna sin tid åt det? Är det inte bättre att läraren i stället får en uppmärksamhetssignal att Kalle och Pelle gör en viss typ av fel genomgående. (detta är ett exempel på learning analytics) Maskinen kunde också säga att ”jag korrigerar varje gång och meddelar dem att de gör fel, men nästa gång gör de likadant igen” (detta är ett exempel på automatisering). I det läget måste läraren rycka ut: här är något som Kalle och Pelle inte tar till sig trots påpekande. Att förstå varför de inte gör det och fundera ut hur man kan få dem att förstå vad felet är och hur de i stället ska göra är ett exempel på en viktig läraruppgift. Inte minst eftersom Kalle och Pelle kanske måste bemötas på olika sätt.

Redan idag innehåller digitala läromedel en del funktioner av detta slag, men i våra skolundersökningar har vi sett att lärarna överlag inte använder dem. Man låter eleverna skriva på dator men all analys och korrigering gör man själv precis som tidigare. Läromedlen producerar statistik över elevernas arbete, men lärarna kollar vanligen inte den. Man ägnar sig åt detaljerna och låter inte tekniken hjälpa till att förstå hela bilden.

Ledarskap i klassrummet betyder idag inte bara att leda eleverna, det handlar också om att leda tekniken. Det vill säga att låta den göra det jobb den kan utföra, och själva ägna sig åt att lösa de problem som bara människor kan lösa. Som att motivera eleverna, se till att de jobbar med rätt saker, återkoppla på deras arbete och leda dem förbi de hinder som dyker upp.

Ett av de hindren är tekniken.

Det är en förvånansvärt utbredd uppfattning att elever är digitala genier, födda ”digital natives” och därmed herrar över all teknik. Det är inte sant. Här ett exempel på raka motsatsen.

Idag skriver vi alla allt mer på tangentbord. Ändå sitter många elever och skriver med bara pekfingrarna, inte sällan bara med det ena pekfingret. Det säger sig självt att på det sättet kan man inte skriva särskilt snabbt, och vid alla skolbesök ser vi flera elever som kämpar med skrivningen. En del säger att det går snabbare att skriva för hand, trots att det uppenbarligen är omöjligt för ens en person som är mycket snabb med pennan att slå en bara måttligt tränad maskinskrivare.

Många elever skriver ineffektivt

 Att kunna skriva någorlunda snabbt är viktigt, inte bara för skolarbetet, där eleverna skriver allt fler texter, utan också i yrkeslivet där skrivande ingår i allt fler yrken. Forskning har klart visat att den som kommer igång snabbt med skrivning och läsning klarar sig bättre i skolan. 

Det är lite märkligt att ”maskinskrivning” ingick i skolans undervisning redan på 1970-talet, då bara ett fåtal yrken ägnade sig åt att skriva på maskin, medan det har försvunnit idag när skrivning blir allt viktigare för i stort sett alla. Detta trots att det finns en mängd övningsprogram, ibland i spelform, på nätet. Många är gratis. En del använder AI.

Ändå har idag många elever på högstadiet ännu inte kommit igång med effektivt skrivande.

De elever som idag skriver snabbast är de som ägnar sig mycket åt spel. Där är man tvungen att vara snabb, både i att hitta kommandoknapparna och i att kommunicera med övriga spelare. Dessa är i högre grad pojkar än flickor.

Skolan verkar inte göra så mycket åt detta problem. Kan det vara så att lärarna inte upptäcker det? Kollar man inte eftersom man tror att eleverna är bättre än lärarna på teknik (vilket ofta sägs i media). Vet man inte vad man ska göra åt det? Borde någon annan ha gjort något åt det tidigare? Anser man att det är bättre att skriva med penna och därmed onödigt att träna eleverna i tangentbordsskrivning?

Oavsett orsakerna – många elever skriver alldeles för långsamt på tangentbord för att hinna med skoluppgifterna. Det är ett stort problem, lätt att upptäcka, enkelt att åtgärda, och skolan borde göra det.

Den lärare som fokuserar på ledarskap upptäcker snabbt detta problem och hittar tillsammans med berörda elever en lämplig lösning bland de många teknikalternativ som finns.

Att utveckla lärarprofessionen innebär att också ta kontroll över tekniken. Inte bara nödtorftigt lära sig det basala i tekniken så man kan göra presentationer och rätta elevrapporter, utan se vilka lärandeproblem som tekniken kan hjälpa till att lösa, och hur.

Den lärare som fokuserar på att göra det hen alltid gjort kanske inte ens letar efter problemet. Kanske bara tittar på elevernas texter och tänker ”Kalle och Pelle får inte mycket skrivet. Fick de inte lära sig skriva ordentligt på mellanstadiet?”.

Läraren – arbetsledare för både elever och teknik

Det är viktigt att inte diskutera tekniken som ”vi eller den” utan i stället se till vad som är kärnan i läraryrket och utveckla dessa förmågor. Vad man *inte* ska göra är hålla benhårt fast vid dagens arbetsuppgifter. Om elever inte kan skriva tillräckligt snabbt på högstadiet så är det ett problem på högstadiet. Att utveckla lärarprofessionen innebär att också ta kontroll över tekniken. Inte bara nödtorftigt lära sig det basala i tekniken så man kan göra presentationer och rätta elevrapporter, utan se vilka lärandeproblem som tekniken kan hjälpa till att lösa, och hur. Det är inte svårare att läsa rapporter över elevernas arbeten än att läsa själva arbetena, men det innebär att man måste tänka på ett delvis nytt sätt. Man måste lämna över en del rutinarbete till tekniken, göra den till sin assistent.

För att kunna göra det måste man sitt arbete lite utifrån. Se sig som arbetsledare för både elever och teknik. Inte en som gör allt själv, utan ser till att det blir gjort. Analysera elevernas resultat och se vilka aktiviteter som leder till bra resultat. Byta ut en läraraktivitet mot en teknisk komponent där man ser att en sådan kan vara mer effektiv. Och sedan kolla om den verkligen blir det. Det innebär inte att tekniken tar över lärarjobbet, det betyder att lärarens jobb förändras från att vara tempoarbetare till att vara ledare i klassrummet och använda kärnkompetens till att leda arbetet i rätt riktning.

Vad ska då göras i praktiken? Den förhoppningsfulle kan se små framsteg i den nationella digitala strategin och Skolinspektionens uppföljning av denna där man bland annat undersöker förekomsten av och kvaliteten hos lokala forum för kollegial utveckling med riktning mot beprövad kunskap. Det är steg i rätt riktning. Sedan kunde man önska sig ett system för professionell utveckling i stil med den forskning och tillhörande granskningssystem som vården har tillgång till, men på den punkten är gapet för skolsektorns del oerhört stort.’

Viktigast till slut är nog ändå lärarkårens syn på sig själva. Det gäller att sluta vara slav till politiker och ekonomer och hävda sin egen professionalitet. För att kunna göra det är den forskning som presenterats här en utgångspunkt för att diskutera innehållet i denna professionalitet. Dagens stora test är lärarnas förhållande till tekniken. Hittills har den i mycket präglats av slavens inställning – misstänksamhet och konkurrens. Om professionen ska resa sig ur denna underdåniga inställning måste den ta på sig ledartröjan. Det är vi lärare som leder eleverna och tekniken i arbetet mot att skapa bättre villkor för elevernas lärande.

Åke Grönlund
professor i informatik, Örebro universitet

Referenser

Agelíi Genlott, A., & Grönlund, Å. (2016). Closing the gaps: Improving literacy and mathematics by ICT-enhanced collaboration. Computers & Education, 99, 68-80. doi: 10.1016/j.compedu.2016.04.004

Denoél, E., Dorn, E., Goodman, A., Hiltunen, J., Krawitz, M., & Mourshed, M. (2017). Drivers of student performance: Insights from Europe. Accessed 20 October 2019. https://www.mckinsey.com/industries/social-sector/our-insights/drivers-of-student-performance-insights-from-europe

PwC (2017) Will robots steal our jobs? The potential impact of automation on the UK and other major economieshttps://www.pwc.co.uk/economic-services/ukeo/pwcukeo-section-4-automation-march-2017-v2.pdf

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *