Respekt! Peter Fredriksson hyllar Sveriges lärarkår

Tal till Sveriges lärare av Peter Fredriksson, generaldirektör Skolverket, vid Guldäpplets Dag den 26 oktober 2020 (transkribering från tal)

Hej alla Sveriges lärare.

Jag läser precis som många andra just nu en bok som heter ”Vårt enda liv” av den svenske filosofen Martin Hägglund. Den handlar bland annat om vad det innebär att ta ansvar och vad vi gör med den frihet vi har, och inte minst så ställer den frågan: Om vi har ett enda liv, vad ska vi då fylla detta liv med? Vad ska vi göra med livet så att det blir meningsfullt? 

Jo, man kan bli lärare, tänker jag. Det är ett bra svar på frågan: Vad ska man göra med sitt liv?  Man kan bli lärare, då blir det meningsfullt, då blir livet viktigt. Jag är själv lärare från början och det var tre stycken olika skäl till att jag blev lärare, och det är inte juni, juli, augusti, som man skojade om förr i tiden.

De skäl som jag hade för att bli lärare var: 

1. Jag var intresserad av mina ämnen historia, svenska språket och litteraturen – och tänk att få ägna sig åt det som man är intresserad av och ha det som jobb. 

2. Det andra var att jag var, och är fortsatt, väldigt intresserad av barn och ungdomar – och tänk att få jobba med barn och ungdomar, och försöka påverka dem och forma dem. Det tyckte jag var ett skäl att bli lärare 

3. Det tredje, det var lite större, och det handlade om att påverka samhället och samhällets utveckling. Skolan bygger samhället brukar vi säga, det är i skolan vi lägger grunden till ett samhälle som vilar på kunskap och värderingar om alla människors lika värde – och jag ville gärna vara med och bygga det goda samhället.

Jag vet inte om ni lärare blev lärare av samma skäl som jag, men jag vet en sak och det är att ni precis som jag tycker att läraryrket är meningsfullt. Det framkommer nämligen varje gång Skolverket följer upp hur lärare ser på sitt arbete. Nio av tio lärare tycker att det är meningsfullt att vara lärare. 

Jag måste säga att jag känner väldigt stor respekt för alla lärare, lärare som värnar om sitt uppdrag och som värnar om kvalitén i undervisningen, trots allt det där som finns runt omkring. Ni vet förutsättningarna ser väldigt olika ut och som lärare brottas man med segregationsproblematiken, med elever som far illa på olika sätt, med utanförskap och gängkriminalitet. Det finns väldigt mycket som påverkar lärarna och lärarnas arbete. Men jag känner väldig respekt för de lärare som varje dag kliver in i klassrummet och tänker att: Nu ska jag ge eleverna det de behöver allra mest, de kunskaper som gör att de klarar sig senare i livet.

Jag känner också en väldigt stor respekt för lärare som ser komplexiteten i uppdraget och som vägrar att förenkla. För ni vet att det är komplicerat att vara lärare, det är väldigt sällan det ena eller det andra – det är både och. Det är inte kunskaper eller värderingar – det är både och. Det är inte lärarstyrd undervisning eller eget arbete – det är både och. Och det är inte fakta eller förståelse – det är både och. Det är inte traditionell undervisning eller undervisning med hjälp av digitala hjälpmedel – det är både och. Och jag är väldigt tacksam för alla lärare som faktiskt värnar om det där ”både och”, och inte låter läraryrket bli till något enkelt begripligt. Lärare har en unik kompetens och den borde vi höra mer av i debatten, i stället för alla de inslag som vi möter där det inte sällan är polariserat och onyanserat.

Jag vill också säga att jag känner en väldigt stor respekt för de lärare som varje dag går in i klassrummet och bygger små bildningstempel, som tar ansvar för skolans sammanhållna uppdrag, kunskaper, värderingar. Och som gör sitt yttersta för att varje liten människa ska få den där starten i livet som man behöver för att så småningom kunna bli subjekt i sitt eget liv, att bli sina drömmar. Det känner jag väldigt stor respekt för, lärare som väcker drömmar och möjliggör för elever att bli sina drömmar.

Jag känner också stor respekt för de lärare som under våren, och också nu under hösten, har sagt till sig själva: Nu gör jag vad jag kan, nu gör jag det bästa möjliga. Väl medvetna om att ingenting har varit och ingenting är som vanligt. Då kan man inte begära av sig själv att vara 100 procent, för förutsättningarna finns inte, och de fanns inte. Man får göra sitt bästa. Det är vad man kan begära av människor, egentligen alltid, men särskilt i en tid av kris, i en tid av pandemi. Då får man göra sitt bästa. Och jag tror att vi här i rummet, jag hoppas också ni som lyssnar, är överens med mig om att svenska lärare gjorde sitt bästa och gör sitt bästa – för pandemin är ju inte över.

Pandemin förändrade ju mycket, distansundervisning på gymnasiet, ökad elevfrånvaro i grundskolan, ökad lärarfrånvaro i grundskolan, svårigheter med prao, svårigheter med APL, inställda nationella prov och stora svårigheter naturligtvis att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Hur håller man social distans på en skola med 600–700 elever eller i ett klassrum med 30 elever? Och dessutom naturligtvis den här oron som vi alla känner i en tid av pandemi, den skulle man också hantera. Utmaningarna var och är många, och stora krav ställdes naturligtvis på skola, förskola och lärare under den här perioden, och kraven finns ju fortsatt här eftersom vi fortfarande är i en pandemi.

Hur har det då gått? Jo, det är naturligtvis lite tidigt att ge ett slutgiltigt svar på den frågan, det behövs utförligare studier och pandemin fortsätter. Men i stort så kan vi nog säga och vara överens om, hoppas jag, att det har gått bra. Den oro som jag känner handlar inte så mycket om det som har varit utan mer om det som väntar, om pandemin fortsätter. Hur länge orkar lärare, hur länge orkar elever? Och vad händer om vi får en ekonomisk kris? Om det blir arbetslöshet, om den sociala utsattheten ökar. Vi vet ju alla hur mycket det påverkar elever och skolan, detta som vi ibland kallar den sociala kontexten som skolan finns i. Det kan jag känna en oro för.

Men Skolverkets bedömning, och min bedömning, är dock att svensk skola så här långt har visat stort ansvarstagande, stor handlingskraft och stor kreativitet. Och att man har hanterat den pandemi som har varit, och också hanterar den situation som är idag. 

Lärare har tagit stort ansvar och det är av den anledningen som alla lärare i Sverige idag får Guldäpplejuryns Särskilda Pris och främst för hur man då använt digitala hjälpmedel och digitala läromedel för att hantera den situation som har varit. Och hur man har utvecklat nya metoder och nya arbetsformer. Själv tycker jag förstås alla lärare borde få pris varje år, kanske varje dag. Men i väntan på det där priset, så får ni lärare se värdet som finns i att göra något viktigt, att jobba i skolan, att göra något meningsfullt, att ta ansvar för barns och ungdomars uppväxt och framtid. 

Tack svenska lärare. Och grattis! 

Guldäpplejuryns Särskilda Pris 2020 tilldelas alla Sveriges lärare ”för att de i en mycket pressad situation klarat av att möta den förändrade undervisningssituationen, med kombinationer av undervisning i klassrummet och online och med utnyttjande av digitala resurser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *