Att skapa strukturer för att kollektivt bli skickligare som lärare och ledare är nyckeln till framgång. Strukturer för dagliga och långsiktigt systematiska processer för erfarenhetsutbyte, kunskapsbildning och utveckling i skola såväl lokalt som nationellt är centralt – men har varit eftersatt i svensk skola.  

Peter Becker, ordförande, stiftelsen Yngve Lindbergs Minne/Guldäpplet och stiftelsen DIU.

Artikeln är en del i Guldäpplets jubileumsbok, del 2: Framtid. Med bidrag från lärare och ledare, forskare och innovatörer ger den perspektiv på lärares professionsutveckling och på digital skolutveckling.

Några utvecklingsexempel
Hur går digital skolutveckling till? Falkenbergs kommun på västkusten reste till Maine, USA, och gjorde därefter år 2007 en omtalad och uppmärksammad satsning på en dator till varje elev, i flera skolor. Man gjorde framsteg, man gjorde misstag, mötte några stormar, lärde sig på vägen i en sjudande verksamhet. Och genom otaliga besök spred Kerstin Angel, Arja Holmstedt Svensson och Kristina Björn och andra erfarenheterna. Man bidrog starkt till projektet ”Unos Uno” och summeringen Att förändra skolan med teknik. Bortom ”en dator per elev” (Åke Grönlund 2012). 

När utbildningsnämnden i Sollentuna kommun för tio år sedan leddes av Maria Stockhaus ville man utveckla undervisningen genom att ta vara på digitaliseringens möjligheter. Man planerade att förse alla elever med digitala redskap – de nya lärplattorna. Hur göra? Man studerade andras tidigare erfarenheter. Sollentuna kommun bokade en bussresa till bruksorten Sandviken, norrut på ostkusten. Här hade man bland annat satsat på att eleverna i läs och skriv-undervisningen från start använde dator och tangentbord. På så vis kom de förbi ett viktigt hinder, särskilt för unga pojkar: att motoriskt hantera pennan. Pionjären och Guldäpplepristagaren Mona Wiklander i Sandviken tog emot och frön planterades. Skriva sig till läsning i Sandviken omvandlades i metoden skriva sig till lärande i Sollentuna, där man generaliserade metoden att systematiskt skriva och dela erfarenheter kollegialt. Det blev en doktorsavhandling av Annika Agélii Genlott, handledd av professor Åke Grönlund, och en metod som Annika fört vidare och skalat upp i ett projekt med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, som bas. 

Så här förgrenar sig erfarenhet och växer kunskap fram i ett ständigt stötande och blötande av erfarenheter och perspektiv på olika arenor, i dialog med forskare och andra aktörer liksom med styrdokument. 

Anmärkningsvärd passivitet på nationell nivå 
Nationella statliga initiativ kring skolutveckling med digitala förtecken ebbade i Sverige ut efter millenieskiftet, när det departementsledda ITiS avslutades 2002. Initiativet Multimediabyrån, var ett viktigt men unikt undantag, drivet av ett starkt team i Göteborg inom Myndigheten för skolutveckling, vilken uppgick i Skolverket 2008. Projektet var synnerligen framgångsrikt, med 70.000 lärare examinerade på PIM nivå 3 innebärande produktion av en digital video. I stället för att utvecklas, avvecklades detta.

I avsaknad av nationella initiativ växte enskilda och kommunala initiativ. ”Unos Uno” har jag redan nämnt. Det byggde på ett tjugotal skolors erfarenheter, blev mycket uppmärksammad och betydelsefull som inspiration över hela landet. I avsaknad av nationella insatser växte flera kommersiella aktörer såsom LIN Education, Atea Education, Skolporten och senare Successful Schools, Gothia Kompeten med flera. Här växte också stiftelsen DIU, fristående från myndigheter men också från kommersiella intressen.

Stiftelsen DIU – att inspirera en professionell utveckling 
Från starten 1991 var stiftelsen DIU ett professionsinitiativ, inom kretsen av lärare främst vid gymnasierna med ämnet Datakunskap på Naturvetenskaplig linje, kanske med något tusental lärare över landet. Dessa saknade ett forum och här bildades först Svenska Datalärarföreningens (DLF) 1985 på initiativ av undertecknad, Yngve Lindberg och Lennart Östman vilka också bildade styrelsen. Vid årliga nationella Rikskonferenser knöts kontakter och delades erfarenheter. 

Rikskonferenserna övergick i SVIT-konferenser (2003-2007) med betydligt bredare lärarbas i samarbete med Filminstitutet, Myndigheten för skolutveckling, Sveriges Kommuner och Landsting och UR. Årliga möten var dock uppenbart otillräckliga. Tillsammans med kollegan Håkan Strömberg startade jag därför tidskriften Datorn i utbildningen och stiftelsen med samma namn, för att ge kontinuerlig spridning av erfarenheter och ett pedagogiskt-kulturellt perspektiv kring de digitala möjligheterna. 

Vi producerade också skriften Computers in Education – the Swedish way (Becker, Hjertqvist 1990) med Skolöverstyrelsen, liksom Skapande bild och musik med datorstöd (Becker, Johansson 1993) med konceptet film plus bok och Lärobok ITiden (Becker red, 1997) för KK-stiftelsen och Multimedia i utbildning (Becker 1996) för Skolverket, båda med bok plus CD-skiva för att läsaren handgripligen skulle kunna pröva själv. Dessa och andra produktioner hade alla fokus på att ge lärare stöd i praktisk konkret utbildning av elever med digitala stöd. Parallellt drev stiftelsen DIU kurser och förlagsverksamhet, med fokus på lärarmaterial producerade med den nya effektiva desktop-publishing och hög författarersättning, för att ge ökad spridning åt billiga elevmaterial.

Bok, cd-rom och film i alla ära, inget ger inspiration som direkta personliga möten. Med ökat fokus på skolutveckling organiserade DIU från 2007 även öppna studieresor med destination BETT/London, Paris, Köpenhamn, Oslo, Helsingfors för internationella erfarenhetsutbyten. I alla dessa har ingått kollegiala möten med lokal skolpraktik. I London skapade DIU en scen, Scandinavia@BETT, vilken öppnades för de nordiska skolmyndigheterna, för att dela nordiska praktiska skolerfarenheter – främst med elevteam på scen. Det blev många bejublade elevframträdanden på engelska för en internationell publik.

Växande arenor för erfarenhetsutbyten och professionell kunskapsbildning
Vid millenieskiftet blev det tydligt att eldsjälar och inspirerade lärare inte var nog för att åstadkomma en digital utveckling. Siktet för stiftelsen DIU blev att skala upp processen från lärarinspiration till skolutveckling, att involvera skolledare och kommuners ledning – liksom nationella aktörer. Erfarenheterna från SVIT och från BETT i London, den stora internationella arenan för digitalt lärande med ca 35000 besökare, ledde fram till DIUs initiativ 2009, en nationell arena Framtidens lärande – här och nu! i samarbete med Nacka och andra kommuner och en rad nationella myndigheter. 

Framtidens lärande hade således sikte på två processer, att dels vara en arena för lokal skolutveckling och dess praktikererfarenhet och att dels lyfta diskussionen om nationell policy och strukturer för en bredare och likvärdig digital utveckling i dialog med forskare, myndigheter och leverantörer. Arenan skiljde sig från BETT i att 1) ha en stor scen för ett gemensamt samtal, och 2) att praktiker, skolans professioner, gavs stort scenutrymme liksom 3) alltid ställa elever och elevarbeten på scen och slutligen 4) ge utrymme för de informella mötena.

Med Andy Hargreaves och Michael Fullans Professional Capital (2012) och tesen att skolans främsta kapital är dess professioners kunskap, sattes professionerna i fokus. Processen kring lärarutmärkelsen Guldäpplet, startad av DIU 2002, med de två lärarfacken som partners sedan 2007, fick här en naturlig scen.

På Framtidens lärande lyftes vidare begreppet ”digital kompetens” fram. Här var samspel med den norska läroplanen och Morten Söby, liksom senare den danska policyn viktiga – och blev föremål för två riksdagshearingar organiserade av stiftelsen DIU. 

Våg av lokala arenor
Med inspiration från BETT, växte under 2010-talet både en rad spännande tillfälliga regionala/lokala arenor såsom FETT, VETT, Norrlär etc men också den stadigvarande nationella mässan SETT, arrangerad av MeetInGrid och Easyfairs. Dessa har tillsammans haft stor betydelse för skolans digitala utveckling. Alla dessa arenor har varit självklara scener för Guldäpplets nominerade och pristagare. De fyra särdragen för Framtidens lärande ovan har dock förblivit delvis unika för denna arena. 

Alla dessa arenor har drivits av professionerna. Här utvecklades de digitala möjligheterna i lärandet och de nätbaserade och medieburna digitala möjligheterna – som blogg, video, videomöten etc. Genomgående har professionerna själva varit starkt drivande i denna utveckling.

Svagt nationellt intresse
Stödet för dessa former av professionsutveckling från myndigheter och akademi har varit eftersatt. Nu börjar detta förändras. Jag vill då peka på tre utvecklingslinjer, vilka ännu inte nått det genomslag som behövs för att kraftfullt bidra till skolans professionsutveckling: 

Många lärosäten driver sedan länge regionala utvecklingscentra, RUC, vilka även har ett nationellt forum. Därtill samlar Lärarutbildningskonventet företrädare för landets lärarutbildningar för diskussioner och samarbete. 

En andra utvecklingslinje är ULF-avtalen mellan akademi och skolhuvudmän. Det är en försöksverksamhet för samverkan mellan akademi och skola vad gäller forskning, skolverksamhet och lärarutbildning med skola som huvudman. De genomfördes på uppdrag av regeringen 2017-2021 och är nu förlängda till 2024 som en övergång till permanent verksamhet. 

En tredje utvecklingslinje rör arbetet för ett nationellt professionsprogram. En viktig etapp var Björn Åstrands utredning, Med undervisningsskicklighet i centrum, vilken presenterades 2018, men realiseringen har uppskjutits, från tidigare planerad start 2023. 

Vissa analyser hävdar att utvecklingen främst drivits av kommersiella aktörer, särskilt IT-leverantörer, såsom IBM och svenska Compis (90-tal), Microsoft och Apple med växande insatser från 90-talets början och framåt, till Google i dag. Jag menar att ovan nämnda professionsinitiativ är tecken på att dessa analyser underskattar den roll som professionerna, skolorna, kommunerna och forskarna har i den digitala utvecklingen i skolan. Här finns ett behov av en bredare aktörsanalys – där professionernas roll över tid tas med i analysen och ges ökad uppmärksamhet.

Med den nationella digitaliseringsstrategin för skolväsendet från 2017 och efter pandemin har vi ett helt nytt läge för digital skolutveckling, där pandemin i expressfart men ofta med tillfälliga lösningar lyft skolan in digital kompetens. Nu är läge för ett gediget omtag, med tillvaratagande av nyvunna erfarenheter. Här behövs kraftfulla initiativ och processer med många aktörer – professionerna, myndigheter, akademi och lärarutbildning, organisationer, leverantörer och andra – i ett professionsbaserat utvecklingsperspektiv. 

Text:Peter Becker

Lästips:
Guldäpplets webbplats
Design för lärande, Selander, Kress 2010, 2017, 2021
Professional Capital, Andy Hargreaves och Michael Fullan 2012
Guldäpplet firar 20 år: 2002-2021, Becker, red, Jubileumsskrift 2021
Med undervisningsskicklighet i centrum, Björn Åstrand, Regeringens utredning 2018
Designing for Transformational Change in School: Digitalizing the Digitized, Annika Agélii Genlott, Örebro universitet (Handelshögskolan vid Örebro Universitet), 2020
ULF-projektet
Lärosätenas Regionala utvecklingscentra, RUC
Lärarutbildningskonventet

Guldäpplets jubileumsbok, del 2: Framtid