Nej, ni kan vara lugna – ingen är under pistolhot. Däremot är det allvar. Vi behöver bli bättre på att förstå vilka viktiga värden användningen av digitala verktyg kan bidra till i undervisningen. Till exempel kan de bidra till ett demokratiskt samtal med rättvist fördelat talutrymme där elever får möjlighet att lyssna på och lära av andra, där de får ta del av andras perspektiv och infallsvinklar, blir lyssnade till, får komma till tals och får öva på att göra sin röst hörd.
Av Patricia Diaz, doktorand, leg gymnasielärare, författare och föreläsare. Mottagare av Guldäpplets Jubileumsutmärkelse 2021 i kategorin Fristående nationella aktörer, föreläsare, författare.
Artikeln är en del i Guldäpplets jubileumsbok, del 2: Framtid. Med bidrag från lärare och ledare, forskare och innovatörer ger den perspektiv på lärares professionsutveckling och på digital skolutveckling.
I den här texten kommer vi att röra oss en bit ifrån fiffiga resurser för att nöta spanska verb, videoredigeringsverktyg för att skapa flippade genomgångar och AI-resurser för att generera individanpassade övningar – andra digitalt förknippade möjligheter som jag ibland berättar om. I stället ska vi fokusera på två formativa tekniker där man använder digitala verktyg för att förstärka arbetet med de syften som nämndes inledningsvis – no hands up och all hands up.
“Ner med händerna”
Vi var runt 30 elever i klassen i ett rätt så traditionellt klassrum i en Stockholmsförort i mitten på 90-talet. Vi var vad man kanske skulle kunna kalla en rätt så “vanlig” klass, det vill säga en väldigt heterogen grupp beståendes av tonårsindivider med olika bakgrund, behov, förutsättningar, specialskills, erfarenheter, perspektiv och drömmar. Vi förstod det kanske inte riktigt då men vi hade förmånen att ha en lärare i svenska och filosofi som var oerhört mån om att alla skulle vilja och våga uttrycka sig, resonera och argumentera fritt i klassrummet. För många av oss var det första gången vi mötte en lärare som faktiskt var genuint intresserad av våra infallsvinklar och vi var många som inte var vana vid de olika undervisningsknep och strategier som han subtilt använde sig av. Vi var vana vid att det alltid var samma elever som räckte upp handen för att svara på frågor och vi kände oss trygga med vetskapen om att om vi satte oss längst bak i klassrummet eller smälte in längs fönsterraden behövde vi oftast inte svara på några frågor. Annat var det i Sven Arnérs klassrum.
Bland annat använde han tekniken no hands up, det vill säga ingen fick räcka upp handen för att svara på frågor. “Ni kan ta ner händerna”, brukade han säga när han hade ställt en fråga och samma gamla vanliga händer direkt for upp i luften. I stället slumpade han våra namn som han hade uppskrivna på papperslappar i en glasskål. Spänningen var olidlig när han ställde en av sina kluriga frågor (som det i princip aldrig fanns något “rätt” svar på), lät oss fundera en stund (han bemästrade även den svåra konsten att faktiskt vara tyst och vänta medan vi fick tänka själva) för att sedan dra en lapp för att låta en av oss svara. Hade man en dålig dag eller av någon annan anledning inte kunde eller ville svara på frågan fanns alternativet att “ringa en vän”, det vill säga skicka vidare frågan till en klasskompis.
Den här i dag välkända tekniken bidrog alltså redan på 90-talet till att fördela talutrymmet i klassen och höja elevaktiviteten. Även vi som ibland intog platserna längst bak och försökte göra oss lite osynliga visste att på Svens lektioner förväntades vi vara “med”. Och det var vi – mycket tack vare hans outtröttliga tro på att vi hade mycket att bidra med och hans intresse för att få oss att dela med oss.
Varför berättar jag det här? No hands up har väl egentligen inte så mycket med digitala verktyg att göra? Nej, egentligen inte alls – det går utmärkt att använda tekniken att slumpa elevnamn helt analogt med papperslappar eller glasspinnar. Men det finns förstås digitala verktyg för ändamålet, till exempel i toolie.se, classroomscreen.com och wheelofnames.com. Anledningen till att jag berättar det här är för att Svens filosofi om undervisning genomsyrar i princip hela mitt eget undervisningstänk – ge alla elever en röst och skapa förutsättningar för eleverna att lära av och med varandra. Designa läraktiviteter där vi bättre tar vara på och nyttjar att de befinner sig på samma plats, för att undvika den där klassiska (?) frågan “Ska vi göra något viktigt på lektionen?”. Och det är bland annat det vi ska använda digitala verktyg till. Vilket leder oss in på den andra tekniken – all hands up.
“Upp med händerna!”
Om vi vänder på det hela och går från no hands up till all hands up låter vi alla elever svara på frågan samtidigt. Föreställ dig ett klassrum med ett 30-tal gymnasieelever där alla känner att alla ges möjlighet att säga sitt, de är bekväma med att delta i diskussioner då de kan vara anonyma, att deras erfarenheter och infallsvinklar tas tillvara på och att de ges möjlighet ta del av varandras perspektiv för att utveckla sina egna tankegångar. Sven hade varit mycket förtjust!
Det finns många digitala verktyg att använda när man som lärare vill samla in alla elevers tankar och idéer kring ett ämne. Med hjälp av dessa kan man som lärare eller elev ställa frågor och/eller lämna svar i realtid. I dessa verktyg kan eleverna vara anonyma och det är enkelt att visualisera allas svar för hela gruppen, något som ofta bidrar till att synliggöra fler infallsvinklar och perspektiv. Med ett genomtänkt upplägg kan dessa system hjälpa till att synliggöra elevernas förförståelse och förkunskaper och bidra till att de får möjlighet att ta del av andras och dela med sig av sina egna erfarenheter och funderingar.
Ett exempel många känner igen är Mentimeter – ett presentationsverktyg med ett inbyggt digitalt responssystem för att låta eleverna delta i omröstningar, skriva egna svar eller göra quizzer. Andra varianter är till exempel Socrative och Curipod. Även de som har använt sig av mini-whiteboards känner igen tankesättet. (Det finns förstås även digitala mini-whiteboards, till exempel på whiteboard.fi)
Behövs digitala verktyg?
God/formativ undervisning kräver egentligen inga digitala verktyg; många lärare världen över har länge arbetat på “analogt” vis med goda resultat. Digitala verktyg kan dock förstärka redan fungerande metoder, tekniker och övergripande arbetssätt. Jag har under många år använt metoder som vi för all del hade kunnat arbeta med på analogt vis men de digitala verktygen har gett mig fler möjligheter att variera metoder och arbetssätt för att skapa en mer elevaktiv, flerstämmig och stimulerande undervisning. Det kan till exempel handla om att använda någon av ovan nämnda resurser i kombination med no eller all hands up för att fördela talutrymme och låta eleverna komma till tals.
Digitala verktyg underlättar, förbättrar och effektiviserar ofta mitt arbete. För mig handlar det dock inte alltid om att spara tid, vilket kanske är den gängse definitionen av att effektivisera. I mitt fall har det främst handlat om att omfördela tiden i klassrummet. För att ägna tiden åt de viktiga undervisningsvärden som Sven alltid kommer påminna mig om – ge eleverna möjlighet att bli lyssnade på för att lära av och med varandra.
Text: Patricia Diaz
Lästips
Arbeta formativt med digitala verktyg, av Patricia Diaz. Studentlitteratur (2019).
Digitala verktyg för språkutvecklande undervisning, av Patricia Diaz. Studentlitteratur (2019).
Artikeln är en del i Guldäpplets jubileumsbok, del 2: Framtid. Med framsynta, spännande och innovativa perspektiv från lärare och ledare, forskare och innovatörer ger den perspektiv på lärares professionsutveckling och på digital skolutveckling.