Världen darrar. Hoten mot välfärd, hälsa och demokrati är många, och det är lätt att förtvivla över de utmaningar våra barn och unga kommer att möta i vuxenlivet. Hur kan vi på bästa sätt rusta dem för denna osäkra framtid? Svaret är god utbildning, och skolan har aldrig varit viktigare än nu.

Av Anna Törnquist, arkitekt SAR/MSA, med lång erfarenhet av skolhusplanering och djupa kunskaper om sambandet mellan skolhuset och skolans lärande organisation och styrdokument.

Artikeln är en del i Guldäpplets jubileumsbok, del 2: Framtid. Med bidrag från lärare och ledare, forskare och innovatörer ger den perspektiv på lärares professionsutveckling och på digital skolutveckling.

Världen darrar. Hoten mot välfärd, hälsa och demokrati är många, och det är lätt att förtvivla över de utmaningar våra barn och unga kommer att möta i vuxenlivet. Hur kan vi på bästa sätt rusta dem för denna osäkra framtid? Svaret är god utbildning, och skolan har aldrig varit viktigare än nu. 

Det duger inte att sörja över och önska tillbaka forna tiders ordning. Vi överblickar inte framtida kunskapsbehov, och måste därför söka hållbara vägar framåt i skolformer där de unga tränas i aktivt kunskapssökande och värdering av informationsflödet. Lärarna behöver vårt förtroende att forma lärandesituationer som stimulerar elevernas nyfikenhet och initiativförmåga, där empati och samarbetsförmåga tränas och kreativiteten får grogrund. Detta har länge varit grundläggande i läroplanen och en daglig målsättning i skolan. En eloge till alla de fantastiska lärare som lyckas med att inte bara undervisa utan också skapa förutsättningar för elevaktivt lärande, och som strävar efter att i möjligaste mån i enlighet med läroplanens första kapitel anpassa undervisningen till elevernas individuella förutsättningar och behov. 

Själv förstår jag inte hur individuell anpassning kan vara möjlig i klasser med en lärare och 25-30 elever. Varför håller vi fast vid denna kollektiva undervisningssituation, där eleverna för att lektionen ska fungera förutsätts ta in och bearbeta kunskap på samma sätt och inom samma tidsintervall? Ett av svaren är den motsättning som finns inbyggd i styrdokumenten, där timplanerna och de detaljspäckade kursplanerna står i rak konflikt med läroplanens första kapitel men ändå tillåts vara styrande för skolans organisation, tidsstruktur och arbetssätt. Priset för denna motsättning betalas inte bara av de elever som lyfts ut ur klassrumssituationen för att de inte kan anpassa sig, utan också av alla dem som inom klassrummets ram tystnar kring sin oförmåga eller sitt ointresse. 

Alternativa arbetsformer behöver alternativa rum 
Ytterligare en förklaring till att denna enligt min mening föråldrade skolorganisation fortfarande dominerar är det fysiska klassrummet. Rummet har sett likadant ut i århundraden, utformat för en förmedlingspedagogisk situation och dimensionerat för 30 stillasittande elever under 40 minuter. Klassrummets väggar begränsar den pedagogiska verksamheten såväl praktiskt som mentalt – det är svårt att se alternativen, och fördomar om att en skola utan klassrum leder till kaos får lätt spridning. 

Men alternativa arbetsformer behöver alternativa rum, inte öppna planlösningar. Rektor Marie Sandell, som under tio års tid lett ett uthålligt förändringsarbete på Röselidsskolan i Lerum, berättar om det första årets omställningsproblem – skolledningen fann det nödvändigt att för en tid återgå till arbetssätt som lärare och elever var vana vid, och Marie konstaterar att ”det var tur att det inte fanns klassrum att backa in i, då hade vi inte kommit ut ur dem än”. Det har gnisslat då och då genom åren, och rektorn menar att den rumsliga organisationen varit till stor hjälp för att bakslagen inte skulle bli varaktiga. 

Röselidsskolan är en F-9-skola med 500 elever, byggd med arbetslagsarenor med olika stora rum i stället för klassrum. Arbetslagen är åldersintegrerade och ämnesövergripande, och man arbetar med elev- och aktivitetsanpassad gruppindelning under hela arbetsdagar. Förutsättningen att individanpassa undervisningen är god, vilket lett till att skolan har en hög andel elever med diagnosticerat behov av särskilt stöd. Barn som i tidigare skolor hamnat i utanförskap har här blivit inkluderade på allvar, trots att lärartätheten inte är högre än normalt. Det flexibla arbetssättet har också medfört att elever i riskzonen kunnat engagerats i för dem adekvata projekt, ett frekvent skolkande byttes mot ett intresse av att lära sig mer och pojkarna har fortsatt till gymnasie- och högskoleutbildning. 

Fysisk miljö och pedagogiskt arbete – i samverkan 
Det finns ingen mall för den perfekta skolbyggnaden. Tvärtom bygger ett lyckat skolhusprojekt på att planeringen av den fysiska miljön går hand i hand med ett pedagogiskt utvecklingsarbete på skolan, och det färdiga resultatet kommer därför att variera beroende av respektive skolas särskilda förutsättningar. 

I arbetet med sådana utvecklingsprocesser i gränslandet mellan pedagogisk verksamhet och fysisk miljö har jag funnit fem gemensamma grundvalar att stå stadigt på. Sedan kan de konkreta lösningarna variera. 

1. Personalteam som bas för den rumsliga organisationen. Arbetslagsarenor med elevfokuserade team, projektarenor med ämnesövergripande team. Personalteam med gemensamt ansvar för en större elevgrupp ger utrymme för flexibel gruppindelning utifrån elevernas förutsättningar, behov och intressen.

2. Trygghet. Hemvist i heldagsbemannade arbetslagsarenor där huvuddelen av veckans arbete sker. Olika stora rum för flexibel gruppstorlek och utrymme för avskildhet. Tydlig tidsstruktur med sammanhållna pass i arbetslagsarenor och projektarenor minimerar transportsträckor i obevakade miljöer. 

3. Stimulerande och variationsrik miljö och riklig utrustning för taktilt lärande. Arenornas rum utformas och utrustas för varierade arbetssätt och arbetsställningar. Aktivitetsbaserad dimensionering av arbetslagsarenorna ger mer utrymme för projektarenor som special-utrustas för kombination av teori och praktik. Pedagogiskt stimulerande utemiljö. 

4. Tidsstruktur med hela arbetsdagar underlättar arbetssätt där elevernas olika behov av tid tillgodoses. Tidsmässigt utrymme för elevernas egna initiativ och för att genomföra ämnesövergripande projekt för meningsskapande lärande. Engagerande processer behöver inte avbrytas.

5. Arbetsro. Ja, det måste finnas rum att gå in i och dörrar att stänga, minst lika många som i en traditionell klassrumsskola. Men grunden för arbetsro är också ett arbetssätt där elever blir fängslade av meningsfulla utmaningar och uppslukade av att försöka lösa dem. 

Långsiktig utveckling kräver nya arbetssätt 
Har vi råd med nya typer av skolhus? Ja det har vi, det kan till och med bli billigare. Den flexibla rumsanvändningen som beskrivs ovan kan leda till en mer yteffektiv lösning än en traditionell klassrums-skola där rummen står tomma så snart klassen är på annan plats och där vissa ämnessalar har låg beläggningsgrad. 

Förändring är svårt! Detta handlar om långsiktiga utvecklings-processer som måste få ta tid och som kräver tätt samarbete över kommunens förvaltningsgränser. Inarbetade projektrutiner behöver sannolikt brytas. Radikalt förändrade arbetssätt i skolan kräver också kurage att ifrågasätta timplaner och andra begränsande strukturer, och att stå stark mot det förändringsmotstånd som kan uppstå när omgivningen oroar sig. Men det är inte bara mödan värt, det är helt nödvändigt! Jag hävdar att vi som samhälle inte har råd att låta bli att ge lärarna de allra bästa förutsättningar att vägleda barn och unga i ett lärande för framtiden. Samhället behöver kreativa och självständigt tänkande vuxna, och här spelar skolhusen en viktig roll.

Mod och tålamod!

Text: Anna Törnquist
Foto: Hemvist för 75 elever i årskurs F-3. Skola och fritids i samverkan på Floraskolan i Skellefteå. Illustration: Anna Törnqvist.

Guldäpplets jubileumsbok, del 2: Framtid

Anna Törnquists skisser och illustrationer inför bygget av Floraskolan i Skellefteå

Skellefteå kommuns film från invigningen av Floraskolan