Gränsen mellan lärande och undervisning är grumlig. Så har det varit sedan Sokrates samlade sina ungdomar under träden i Aten för att diskutera etik och moral, rätt och fel. Rollerna är tydliga och med tydliga etiketter. Professor och student, mästare och gesäll, lärare och elev. Den komplicerade process som pågår mellan de två kan på många sätt betraktas som en helhet där det bara är valet av perspektiv som avgör om det skall kallas lärande eller undervisning.

Av Troed Troedson, samhälls- och framtidsanalytiker. Mottog Guldäpplets Jubileumsutmärkelse 2021 i kategorin Fristående nationella aktörer, föreläsare, författare.

Artikeln är en del i Guldäpplets jubileumsbok, del 2: Framtid. Med bidrag från lärare och ledare, forskare och innovatörer ger den perspektiv på lärares professionsutveckling och på digital skolutveckling.

Skälet till att det är så är att lärande sker genom växelverkan med omgivningen. Aktion och reaktion, reflektion och analys, ny aktion och reaktion. Det är en itererande process där varje varv drar nytta av de erfarenheter som gjordes i det föregående varvet. Det här skiljer en lärprocess från faktainhämtning. Att Stockholm är Sveriges huvudstad kan jag läsa mig till utan några reflekterande eller utforskande iterationer. 

Den här växelverkan kan naturligtvis åstadkommas också av en ensam människa på en öde ö. Robinson Crusoe lärde sig mödosamt att överleva genom att pröva sig fram, försöka förstå varför något inte fungerade, och pröva igen.

Men Robinson Crusoe är påhittad. De allra flesta i hans sits skulle gå under av tre skäl.

1. Cyklerna är för det mesta alldeles för långa. Att lära sig odla och tillreda sin egen mat genom trial-and-error innebär en säker svältdöd om man inte har ett rejält matförråd sedan innan, förmodligen ett som räcker i många år.

2. Situationen är allt för komplex för att Robinson skall kunna reflektera över resultatet och dra några vettiga slutsatser. Missväxt kan bero på dåligt väder, dålig jordart, insektsangrepp, dåligt utsäde eller kanske något gift i grundvattnet. Robinson vet helt enkelt inte vad som är vad och kan därför inte göra några vettiga förändringar till nästa gång.

3. Riskerna vid misslyckande är för stora. Vi kan inte lära oss vilka svampar, bär och insekter som är ätliga och vilka som är giftiga genom att gå runt och smaka. I många fall skulle vi inte ens hinna dö av svält utan vi skulle bli förgiftade.

De här tre problemen beror naturligtvis båda på att lärande sker i växelverkan med den riktiga världen. Den riktiga världen är ofta långsam (1), komplex (2) och farlig (3).

Simulerad växelverkan
Kan man förbättra lärandet? Kan man öka iterationsfrekvensen, förbättra analysförmågan och minska risken för fatala konsekvenser? Vi tar en i taget:

Vad händer om vi i stället för att agera i den riktiga världen växelverkar med en kondenserad och koncentrerad omvärld? Om Robinson fick prova sina odlingsidéer gentemot 100 års erfarenhet – men på ett sätt som gör att det bara tar 15 minuter? Det skulle ju neutralisera det första problemet. Robinson skulle hinna provodla hundra säsongers grödor på några dagar och skulle inte svälta ihjäl förrän han lärt sig grunderna. 

Men hur skulle en sådan simulerad växelverkan kunna åstadkommas? Jo, genom att Robinson får prata med en erfaren lantbrukare, en vars kunskap och erfarenhet i sin tur är resultatet av den personens tidigare samtal med erfarna lantbrukare. Om Robinson växelverkar med en lärare i stället för med naturen ”på riktigt” kan Robinson lära sig grunderna på något år. 

Kan vi se till att bli bättre på att renodla orsak och verkan, synliggöra vad som verkligen spelar roll och vad som är irrelevant? Ja, det går ju. En duktig odlare kan dels se vad som händer, dels se till att Robinson håller ögonen på det som spelar roll och bortser ifrån det som inte spelar roll. 

Hur minimerar vi risken då? Det blir samma svar, en tredje gång. Om Robinson får träffa en person som säger ”Stopp, ät inte den svampen, den är giftig” uppstår samma lärande som om han stoppar svampen i munnen, blir sjuk och dör. Men med den viktiga skillnaden att han sedan kan gå vidare och fundera över nästa svamp.

Den kunnige läraren är i sig själv en simulering av den riktiga världen. Den kunnige läraren kondenserar världen, sätter belysningen på viktiga samband och ger oskadlig feedback. 

Robinson och hans biologiske expert kan sitta i ett rum utan fönster och faktiskt simulera hela livet på en öde ö. Klockan fyra går de ut ur rummet lika friska som de gick in – och Robinson har lärt sig massor utan att ens bli biten av sandloppor. Här uppstår symbiosen mellan begreppen ”lärande” och ”lärare”. Det ena kan knappt existera utan det andra. Vi har varken tid eller dödslängtan nog att lära oss genom att växelverka i verkligheten, vi behöver våra lärare. Inte ens en så ofarlig aktivitet som innebandy lär vi oss genom att spela match. Vi jobbar med våra lärare i simulerade situationer. Läraren/tränaren koncentrerar tiden, vi kan öva 100 frislag på en timme, något som annars tagit hela säsongen. Läraren/tränaren hjälper oss att se viktiga men för den ovane osynliga faktorer bakom missade slag och läraren/tränaren minimerar risken, vi får en tillsägelse eller ett tips om vi gör fel – men vi förlorar inte serien. I det ideala fallet finns inget kvar att lära när den riktiga matchen väl börjar.

Digitala lärmiljöer och revolutionen
Den här historien är mångtusenårig. Den hickade till när tryckkonsten gjorde böcker möjliga. Men böcker växelverkar inte med den lärande. Den hickade till en gång till när vi fick interaktiva medier men interaktiva medier simulerar inte verkligheten. Varken den tryckta boken eller datorn har förändrat det faktum att lärande förutsätter lärare för att vara praktiskt, effektivt och ofarligt.

Men nu ligger revolutionen alldeles framför oss och den drivs av digitala lärmiljöer som, sakta först men allt fortare:

1. Kondenserar verklighetens sociala, naturvetenskapliga, politiska eller ekonomiska skeenden till cykler som är så korta att de kan ”genomlevas” och återupplevas på någon timme.

2. Belyser och frilägger de viktigaste och mest relevanta mekanismerna i det som sker, framför allt då det som sker hos eleven och det som sker i växelverkan mellan elev och simulering.

3. Ger feedback som är så precis att nästa iteration ger väsentligt bättre resultat 

Efter den stora läranderevolutionen kommer människor återigen att föra samtal om rätt och fel, dilemman och etik, sanning och illusioner, godhet och ondska. Vi kommer däremot inte att lägga tid på att lära varandra hur man odlar växter på en öde ö, hur man slår ett frislag i innebandy eller hur det andra världskriget startade. Sådant lär man in, inte ut. 

Text: Troed Troedson

Lästips
Den okunnige läraren, fem lektioner om intellektuell frigörelse, av Jacques Rancière. Glänta produktion (2011)

Guldäpplets jubileumsbok, del 2: Framtid