I tider av ovisshet prövas ständigt vad som är sant, och vad som är falskt. Kanske en av utbildningssystemets viktigaste uppgifter är att ständigt slå vakt om sanningen. Men sanningen visaar sig inte alltid i tanken eller i den skrivna texten. Snarare visar den sig i handlingen. Sanningen måste sannas – göras sann – som det heter hos filosofen Heidegger.
Mikael Alexandersson, professor, tidigare rektor för Högskolan i Halmstad, dekan för Utbildningsvetenskapliga fakulteten och chef för Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning vid Göteborgs universitet. Mottagare av Guldäpplets Jubileumsutmärkelse 2021 i kategorin Nationella forskare med direkt betydelse för lärarna.
Artikeln är en del i Guldäpplets jubileumsbok, del 2: Framtid. Med bidrag från lärare och ledare, forskare och innovatörer ger den perspektiv på lärares professionsutveckling och på digital skolutveckling.
I denna text uppmärksammas inledningsvis hur pågående samhällskriser medför nya villkor för skolans kunskapsuppdrag, bland annat att säkerställa att elever själva kan söka efter sanningen. Detta får konsekvenser för vad som sker i det digitaliserade klassrummet men också för hur lärare själva utvecklar kunskaper om vad och hur elever lär samt för samspelet mellan lärare, huvudmän och forskare.
I en tid av kriser formeras nya villkor för framtiden – och för skolan
Alla de samhällskriser som under senare år drabbat vår värld – exempelvis den alltmer akuta klimatkrisen, den långdragna Syrienkrisen, den globala pandemikrisen och nu när detta skrivs – den närliggande Ukrainakrisen – handlar inte enbart om just kriser som extremt svåra förhållanden för miljontals människor.
Kriserna går djupare än så. De ställer oss inför frågor som i grunden handlar om riktningen för vår existens och hur vi skapar sammanhang och möjligheter att överleva. Kris stammar från det grekiska uttrycket ”att välja väg”. Att leva i en kris ställer krav på kloka vägval. Vi måste stanna upp för att kunna tänka efter; vi måste vara kritiska. Kriser kan skärpa vår blick för betydelsen av respekt för sanning, kunskap och medmänsklighet. Att kunna hantera kriser ställer krav på omdöme och insikt. Kriser kan medföra att vi kan få vittring på nya sammanhang och på en annan värld. Därigenom blir våra samhällsinstitutioner än viktigare.
För ett skolsystems vidkommande handlar det både om vad skolan ska förmedla och hur detta ska ske när framtiden förefaller oviss och osäker. Kanske en ny ordning väntar? I det moderna samhället är ofta välstånd och materiella värden de dominerande målen. I tider av kris handlar det om överlevnad, uppnå trygghet och att skapa sammanhållning. Det sker genom att man samlas kring vad som är etiskt och moraliskt sant i tillvaron. I tider av kris både ökar och förändras kunskapsbehoven. Vi behöver veta mer och bättre men också utveckla våra kunskaper på nya sätt. Därmed handlar kunskap ytterst om insikter, praktiska handlingar, uppfinningar, lösningar på både teoretiska och praktiska problem. Men kunskaper handlar också om fördomar, myter, vidskepelser och rena lögner. Kunskap kan både skapa klarhet och fördunkla. Den kan vara sann och den kan vara falsk.
Genom ökad digitalisering tenderar dessutom bakomliggande orsaker till dagens samhällskriser, men också effekterna av dem, att bli tvetydiga. Allt större delar av tillvaron är digitaliserad samtidigt som det i allt mindre grad går att skilja ut det digitala från det icke-digitala. I dag får allt fler sina nyheter via plattformar och använder Twitter som sin främsta kommunikationskanal. Är vi öppna för att tro på fake news kommer skilda digitala aktörer, via algoritmer, göra sitt allra bästa för att ge oss mer av just dessa. I dag föraktar dessutom åtskilliga makthavare allt som har med fakta och sanning att göra. Trollarméer och botar (programmerade digitala robotar) pumpar i dag ut riktade budskap med syfte att skapa osäkerhet men också rädsla och hat.
Rysslands försök till annektering av Ukraina vintern 2022 visar att ett propaganda- och informationskrig sker parallellt med det faktiska kriget där digitalt fejkade beskrivningar och bilder av omvärlden får allvarliga konsekvenser; inte bara för de miljontals drabbade ukrainarna utan det medför också för andra en ständig känsla av osäkerhet om vad som är sant eller falskt.
Detta lägger grunden till en atmosfär av ständig misstro, vilket påverkar vår verklighetsuppfattning. Det kan gå så långt att vi inte längre bryr oss om att söka sanningen. För skolans vidkommande kommer kraven öka på att elever utvecklar en skeptisk och kritisk inställning till vad de hör och ser. Och den källkritiska förmågan är därför en nödvändig baskunskap.
Nya arenor för lärares kunskapsutveckling bygger på vetgirighet
När villkoren för skolans kunskapsuppdrag förändras utmanas också etablerade strukturer för lärares egen kunskapsutveckling. Under åtskilliga decennier (ofta via så kallad fortbildning) har denna organiserats och genomförts av andra än lärarna själva. Det har då varit kommuner, regionala fortbildningsavdelningar, statliga verk för skolan men också landets lärosäten som tagit sitt ansvar. Ett uttalat syfte har varit att skapa en kunskapsgrund för införandet av nya skolreformer och läroplaner.
Parallellt har under 2000-talet mer eller mindre informella arenor för kunskapsutveckling mellan lärare kring mer klassrumsnära frågor vuxit fram. Också här handlar det om att ställa frågor om vad som är sant i termer av varför elever lär bättre – eller sämre – om undervisningen organiseras på det ena eller andra sättet. Vem som definierar dessa frågor är i hög grad en fråga om tolkningsföreträde till vad som är angelägen kunskap för skolans yrkesverksamma. Otaliga är de bloggar, webbplatser och podcaster som lärare i dag själva ansvarar för.
Gemensamt för dessa nya arenor är att det är lärarens egen vetgirighet som är vägledande. De utvecklar redskap, designar lektioner och redovisar erfarenheter från egna undersökningar, utvärderings- och bedömningsarbeten och delar med sig av konkreta lektionstips. På kort tid har nya digitala arenor skapats inom alla skolformer och inom de flesta ämnesområden. Ibland med stöd av externa partners.
Att lärare via digitala arenor utbyter erfarenheter med andra lärare ställer krav på öppenhet inför osäkerhet och självkritik. Ett öppet klimat är då avgörande för förmågan att hantera kritiska och konstruktiva kommentarer från kollegor. Ibland kan till och med sanningen vara besvärande. Saknas ”ett kritiskt öga” på det man gör eller ett kritiskt samtal om den egna undervisningen finns det risk för att felaktiga antaganden om lärande och aktiviteter ständigt upprepas. Det felaktiga blir då sant.
Forskare från högskolan eller forskarutbildade lärare i kommunerna utgör här viktiga samtalspartners och vägledare. Denna utveckling, att stärka den vetenskapliga grunden i skolan via forskarutbildade lärare, har starkt stöd i de senaste regeringarnas forskningspolitiska propositioner. En liten men växande skara lärare (drygt 300) med magisterexamen, lic- eller doktorsexamen arbetar nu som forskande lärare i skolan eller som skolutvecklare på central nivå i kommunen.
Fördjupade samspel mellan lärare, huvudmän och forskare
De nya digitala arenorna är viktiga, men inte tillräckliga. För att få inflytande över och för att kunna ta ansvar för den egna kunskapsbildningen – och ägarskapet – fordras en mötesplats där yrkesverksamma lärare, skolhuvudmän och forskare från akademin samverkar. Just samverkan mellan skolhuvudmän och akademin blir avgörande om skolan ska kunna skapa den nyordning som här diskuteras. Exempelvis att skolans uppdrag alltid måste handla om att sanna sanningen.
Det saknas ofta ett tydligt samägarskap, det vill säga att såväl skolhuvudmän, akademi och verksamma lärare delar själva utgångspunkterna för vad det digitala klassrummet ska kommunicera i form av kunskaper och hur detta ska utformas. Det behövs exempelvis fler praktiknära skolprojekt (det vill säga skolnära där lärare deltar aktivt) som har fokus på skolans digitalisering och elevers lärande. Lärare och forskare bör exempelvis i ökad samverkan både designa och utvärdera digitalt stödda undervisningsaktiviteter. Fokus kan vara både på det som lärarna själva uppfattar som centrala frågor och på det nya uppdrag som formuleras i olika policydokument och läroplaner.
Utan tvekan ställer det nya skolpolitiska uppdraget och samhällsutvecklingen stora krav på lärares digitala kompetens. För lärare handlar då det inte bara om att hantera teknik för att själv kunna utföra arbetsuppgifter; de behöver dessutom kunskaper för att lära eleverna om digitaliseringen och lära med verktyg som exempelvis datorplattor, applikationer och internet. Men kanske framför allt förmågan att söka sanningen – och tilliten till att finna den.
Text: Mikael Alexandersson
Lästips:
Så att de berörda berörs – Perspektiv på praktiknära forskning, av Mikael Alexandersson. I Att skapa en professionell identitet. Om utvecklingsinriktade examensarbeten i lärarutbildningen M. Dahl (red.). Stockholm: Liber (2019). .
Sanningen, självet och sociala medier, av Rabbe, Sandelin (2 februari 2021).
Alternativa fakta, av Åsa Wikforss. Stockholm: Fri Tanke Förlag (2020).