Gemensamt ritningsskapande. Kreativiteten och idéerna flödar när barnen ritar på uppfinningar de skulle vilja ha i sin vardag. Foto: Anton Kjellman.
När barnen kliver in i den digitala ateljén möts de av ett brev och en videohälsning från Dim och Lummer. Vi samlas för att lyssna.
”Hej, vi har ett problem!” hörs Dims bekymrade röst. ”En Bluebot har skruvats isär – men varför? Och hur ska vi lösa det?”
Barnen reagerar omedelbart. ”Va? Får man göra så?” viskar någon. ”Men… då kan ju någon bli ledsen,” säger en annan fundersamt. ”Vi måste laga den igen!” utbrister ett barn ivrigt.
Av Anton Kjellman, förskollärare och it-pedagog och Viktor Carlemar, barnskötare och it-pedagog på Galaxens förskola i Karlstad. Arbetar i förskolans digitala ateljé med mindre lärandegrupper från förskolans fyra avdelningar för barn i åldern 3–6 år. Guldäpplenominerade 2024
Artikeln är en del i Guldäpplets antologi – Rika lärmiljöer. Med bidrag från lärare och forskare speglar den hur lärmiljöerna har förändrats och berikats explosionsartat på senare år – och hur de skapar bättre förutsättningar för elever och deras lärande.
Reflektions- och samtalsfrågor till artikeln
Brevet läses högt, och uppdraget blir tydligt: att undersöka robotens delar och försöka förstå dess funktion. ”Men hur ska vi göra det?” frågar ett barn.
”Vi måste kolla!” ropar någon, och gruppen reser sig ivrigt för att ta reda på vad som hänt.
När vi når bordet där Bluebotens delar ligger utspridda, blir alla tysta för en stund. De tittar på kugghjul, små skruvar, kretskort med mera som ligger mitt på bordet.
”Åh nej,” suckar ett barn och skakar på huvudet, ”den fungerar inte längre.”
”Vi behöver laga Blueboten igen,” konstaterar ett annat barn, och snart nickar hela gruppen instämmande.
Här skapas ett sociokommunikativt möte bestående av tre delar: barnens möte med karaktärerna i brevet, samspelet mellan barnen och interaktionen mellan barn och pedagoger. Diskussionerna tar fart – vad är egentligen en robot? Hur fungerar den? Och kan vi sätta ihop den igen? Här skapar vi förutsättningar att börja undersöka.
Det är tydligt att det inte är skärmen i sig som engagerar barnen, utan berättelsen som förmedlas genom den. När vi adderar en skärm i undervisningen måste den skapa ett mervärde – den ska tillföra något som förstärker undervisningens innehåll. Här fungerar videohälsningen som en berättande ram, där Dim och Lummer drar in barnen i ett sammanhang som skapar mening, väcker frågor och bjuder in till aktivt undersökande.
Förståelse för hur samhället är uppbyggt
Vi har valt teknikens väg för att skapa förståelse för hur samhället är uppbyggt. Målet är att synliggöra hur människor skapar olika tekniker, både analoga och digitala, och hur dessa påverkar vår vardag. Genom att utforska teknik i förskolan ger vi barnen möjlighet att utveckla sin digitala kompetens och förstå innovation som en del av samhällsutvecklingen.
Att återanvända en trasig Bluebot blev vår ingång till att undersöka hur den fungerar. Vi upptäckte att tekniken i roboten finns överallt – i bilar, fabriksrobotar och andra programmerbara maskiner.
Teknikcirkeln
• Teknik – Hur mekaniska delar som kugghjul och drivaxlar fungerar, samt grundläggande tekniska lösningar.
• Digital teknik – Kretskort, motorer och batterier, och hur dessa samverkar.
• Tekniska system – Hur teknik används och kopplas samman i samhället.
Barnen fick upptäcka att roboten består av många små delar som måste samverka för att den ska fungera. Vi kopplade kretskortets funktion till hjärnan, motorerna till muskler och batteriet till hjärtat, vilket hjälpte barnen att förstå systemet genom kroppsliga erfarenheter. I leken ”robothärmapa” fick barnen gestalta hur kretskortet skickar signaler till motorerna, precis som hjärnan styr kroppen.
”Jag vill vara kretskort!” utbrister ett barn. ”Okej, då är vi andra motorer och så turas vi om.” ”Men vem ska vara batteri?” undrar ett annat barn. Pedagogen frågar: ”Varför behöver vi ha ett batteri?” ”Meeen, hur skulle annars roboten fungera?” svarar barnet. Här ser vi exempel på hur barnen visar prov på kunskaper och erfarenheter kring hur roboten fungerar.
”Kretskortet säger till sina motorer att simma!” utbrister ett barn. ”Simma!” ropar de andra och kastar sig ner på golvet och börjar göra simrörelser. Genom att leka oss till kunskap förstärker vi förståelsen för teknikens funktioner och relationen mellan olika komponenter.
Teori kopplat till vardagen
När vi programmerar en robot är det kretskortet som talar om för robotens motorer vad vi vill att den ska göra – för att göra detta begripligt för barnen kopplar vi teorin till deras egen vardag på förskolan. I ett brev skickar Dim och Lummer barnen på en robotjakt.
De undersöker om de kan hitta fler programmerbara robotar och kollar om de innehåller kretskort, motor och batteri genom att utforska robotar i närmiljön.
”Hur ska vi veta om diskmaskinen har ett kretskort?” frågar ett barn. ”Den har ju massa knappar!” säger ett annat barn. ”Precis!” svarar pedagogen. ”Vad händer om vi trycker på knapparna?” ”Då programmerar vi!” utropar ett barn. ”Kom, vi hämtar Diyar! Han vet vad vi ska trycka på!” Barnen springer iväg för att hämta förskolans köksansvarige.
Som med diskmaskiner och kaffebryggare ställer vi frågor om hur de programmeras, vilka funktioner de har och deras begränsningar. Barnen får syn på att tekniken omkring oss är skapad av människor och att vi är de som styr och utvecklar den. Dessa insikter ger barnen förståelse för att tekniken är formbar och något vi kan påverka.
Exempel på utforskning av förskolans robotar:
Programmerbara robotar innehåller mängder av unika egenskaper och så även de vi har på förskolan. Exempelvis vår Rugged robot som innehåller radarsensorer, något som också finns i våra bilar. När vi utforskade dessa sensorer på vår robot, var det ett barn som sa: ”Min pappa backade in vår Tesla i en sten igår.” ”Oj,” svarade pedagogen. ”Varför blev det så?” ”Jag tror att radarsensorn var trasig kanske?” svarade barnet. Detta är ett exempel på hur barn assimilerar erfarenheter in i nya sammanhang.
Tekniska system i samspel med samhället
Den sista delen av vår teknikcirkel fokuserar på tekniska system och hur teknik används i samhället. Vi skapar undervisningssituationer kopplade till verkliga yrken, där barnen programmerar robotar, som sopbilar och sandbilar, för att lösa samhällsutmaningar.
Genom att integrera teknik, digital kompetens och samhällsfrågor hjälper vi barnen att förstå att vi människor skapar och påverkar tekniken omkring oss.
Att arbeta vidare med robotiken innebär också att programmera. Vi låter barnen utforska hur våra programmerbara robotar kan efterlikna de tekniska maskiner vi ser i samhället. Kan våra Bluebots vara sopbilar för en dag?
Vi använder lärandeindikatorer för att anpassa undervisningen och följa varje barns progression. Målet är att alla barn ska kunna delta utifrån sina förutsättningar och känna sig framgångsrika. Adekvat kunskap innebär att barnen självständigt hämtar sin robot, startar den och får den att röra sig genom programmering. När vi ser detta, vet vi att vi kan utmana dem vidare i sin utveckling.
Ritningsskapande som teknisk undervisning
För att bygga vidare på barnens utforskande av teknik och robotik, ger vi oss in i en ritningsskapande process. ”Vilken uppfinning skulle ni vilja ha i er vardag?” frågar vi. Barnen reagerar omedelbart med entusiasm och börjar dela sina idéer. ”Jag vill ha en robot som kan hjälpa mig att städa mitt rum!” säger ett barn ivrigt. Diskussionen tar fart och barnen börjar skissa på sina uppfinningar.
När vi planerar undervisningen skapar vi långa processer där transduktion möjliggör meningsskapande genom flera uttrycksformer. Från den isärskruvade roboten, till robotjakt och sedan vidare till ritningsskapande. Genom att variera medier och metoder, som praktiskt utforskande, diskussion och skapande, förstärks förståelsen och kunskaperna förankras djupare. På så sätt blir lärandet både meningsfullt och tillgängligt för alla barn.
Samtal och processer
Under ritningsprocessen uppstår många frågor och samtal. ”Hur får vi roboten att röra sig?” frågar ett barn. Vi diskuterar hur motorer fungerar och visar exempel på Bluebotens motorer som vi har med oss från vår isärplockade robot. Detta är också en aktivitet vi förstärker digitalt för att ge barnen möjlighet att dela med sig av sina ritningar på ytterligare ett sätt.
Genom en pedagogiskt iscensatt miljö, där skapande, teknik, litteratur och digitala verktyg samspelar, skapar vi möjligheter för möten där erfarenheter kan utbytas. Barnen får chansen att visa upp sina skapelser och idéer, vilket hjälper dem att bättre förstå både sina egna och andras ritningar samt unika perspektiv. Denna aktivitet är utformad för att vi som pedagoger ska kunna skapa möjligheter att förstå och stödja varje individ utifrån deras egna livserfarenheter, då den bjuder in till individens unika livsvärld
För att inspirera och fördjupa samtalen har vi i samband med denna aktivitet bjudit in en inspiratör från vårt närliggande trygghetsboende.
”Papper och penna hade vi när jag gick på lekis,” berättar Majsa, 95 år, ”men några såna här maniker fanns då inte.” ”Vad tråkigt,” svarade ett barn och funderade vidare. ”Nej, jag hade bara kul i min barndom,” svarade Majsa. ”Jag också,” svarade barnet och fortsatte att skissa.
Samtalen fortsatte. Vad skulle du vilja ha för uppfinning Majsa? Frågar pedagogen. Uppfinning vet jag inte, men billigare tandförsäkring vore bra svarar Majsa då och skrattar.
Livslångt lärande:
Samverkan med trygghetsboendet kallar vi för ”livslångt lärande”. Oavsett ålder fortsätter vi att lära oss nya saker och inspirera varandra genom våra unika erfarenheter. Genom mötet mellan en fyraåring och en hundraåring får barnen möjlighet att samtala om teknik och innovation, vilket ger dem chansen att dela sina perspektiv. Denna samverkan bygger på livsvärldsteorin och läroplanens syn på lärande genom mötet mellan generationer. I dessa möten får barnen en förståelse för hur kunskap bevaras och utvecklas över tid, samtidigt som vi stärker relationer och bygger broar mellan olika åldersgrupper.
Dessa möten bidrar till att barnen får en djupare förståelse för både sin egen och andras livsvärldar. Det är också ett exempel på livslångt lärande där utveckling och lärande sker genom hela livet. Vi strävar efter att skapa möten där varje individ får möjlighet att bidra med sina erfarenheter, vilket stärker både deras egna lärprocesser och relationerna till andra.
Vad sker i dessa möten och vad skapas för olika samtal och perspektiv? Liv, 90 år, kommer in till den digitala ateljén. ”Min pappa jobbar med siffror,” säger ett barn. ”Min pappa byggde skutor i Nordnorge,” svarar Liv. ”Skutor?” undrar barnet. ”Ja,” svarar Liv, ”han var valjägare och hade ansvar för hamnens alla båtar,” förklarar Liv.
Här var samtalet igång och levde vidare in i miljön. Barnen kunde då visa prov på tekniker vi i förskolan använder oss av när vi skapar film. På så sätt kunde vi åka tillbaka med Liv till hennes hemort i Nordnorge och faktiskt gå på gatorna hon växt upp på. ”Dessa skutor har förmodligen min pappa byggt,” säger Liv. ”Vad var skutor nu igen?” frågar då barnet iklädd en glassdräkt.
Sammanfattningsvis
I förskolan ser vi tidig integration av teknik som en nyckel för att rusta barnen för framtidens digitala samhälle. Genom att skapa och producera med digitala verktyg får barnen inte bara tekniska färdigheter, utan också ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till teknologi. Genom långsamma lärprocesser och transduktion skapar vi undervisningsmiljöer med ett multimodalt förhållningssätt till lärande. Vi utvecklar metoder för att stärka barnens digitala kompetens utan att vara beroende av en skärm, där tekniken fungerar som en nyckel till utforskande och kreativitet.
Vi strävar efter att särskilt uppmuntra flickor att intressera sig för teknik och digital kompetens, vilket är avgörande för att jämna ut könsfördelningen inom IKT-yrken och möta framtida krav på arbetsmarknaden.
Genom att ge alla barn, oavsett kön, möjlighet att utforska och skapa med digitala verktyg, hoppas vi kunna bidra till att fler tjejer väljer tekniska utbildningar och yrken, vilket i sin tur skapar en mer balanserad och hållbar arbetsmarknad. Detta ligger också i linje med den framtida fokus vi kommer att lägga på STE(A)M-
strategin.
Vi ser förskolan som den bästa platsen att börja forma ett kritiskt och ansvarsfullt användande av digital teknik.
Text: Anton Kjellman och Viktor Carlemar
Reflektions- och samtalsfrågor
• På vilka sätt kan vi arbeta med digital kompetens utan att vara beroende av digitala verktyg?
• Hur kan vi synliggöra teknik & tekniska system i vardagen (ex. diskmaskin, sopbil, sensorer) på ett sätt som blir begripligt för barnen?
• Hur kan vi konkret arbeta för att alla barn – oavsett kön – får lika möjligheter att utveckla intresse för teknik och innovation?
Webbinarium
Teknik och robotik i den digitala ateljén – där förskolebarn får upptäcka, undersöka och skapa med hjälp av både digitala och analoga verktyg.
Anton Kjellman och Viktor Carlemar, Förskolan Galaxen, Karlstad, nominerade till Guldäpplet 2024, i ett samtal med Ann-Britt Enochsson, professor, Karlstads universitet.
Se webbinariet i efterhand
Referenser och lästips
Johansson, E. (2011). Möten för lärande: pedagogisk verksamhet för de yngsta barnen i förskolan. (2., rev. uppl.). Stockholm: Skolverket.
Caiman, C., Kjällander, S., Norén, E., & Moinian, F. (2023). Barns hållbarhetsfrågor i digitala och fysiska gränssnitt – transduktionskedja som ett didaktiskt verktyg. Utbildning & Lärande, 17(4), 114–139. Temanummer: Digitalisering i förskolan.
Wernholm, M., Hvit Lindstrand, S., & Kjällander, S. (2023). Barns hybrida lek i förskolan. Utbildning & Lärande, 17(4), 105-122.