Hur skapas ny kunskap i mötet mellan forskning och praktik? Vad händer när olika professionella språk, tidslogiker och värderingar kolliderar – eller förenas? I denna text undersöker vi hur samverkan mellan forskare och lärare kan bli en bildande process i sig, där gemensamma frågor formuleras, gränser förskjuts och nya undervisningsformer växer fram i dialog. Med fokus på undervisning i anpassad grundskola diskuterar vi hur kommunikation, delaktighet och digitalisering kan förstås och utvecklas när olika kunskapstraditioner samverkar.
Av Linda Kahlin, docent och lektor i svenska vid institutionen för kultur och lärande på Södertörns högskola. Programsamordnare för ämneslärarprogrammet. Och Pernilla Josefsson, meriterad lärare samt lektor i medieteknik vid institutionen för naturvetenskap, miljö och teknik vid Södertörns högskola.
Artikeln är en del i Guldäpplets antologi – Rika lärmiljöer. Med bidrag från lärare och forskare speglar den hur lärmiljöerna har förändrats och berikats explosionsartat på senare år – och hur de skapar bättre förutsättningar för elever och deras lärande.
Reflektions- och samtalsfrågor till artikeln
Samverkansprojekt utgör en särskild typ av arena – en plats där utveckling kan ta form i mötet mellan olika professionella traditioner och perspektiv. Dessa arenor är på samma gång en del av, och samtidigt skild från den ordinarie verksamheten: de bär spår av de deltagande organisationernas logiker, men öppnar samtidigt för något nytt (Löfström, 2010).
Det är i dessa mellanrum – i gränszonerna – som gemensamt lärande kan uppstå. För att denna typ av samverkan ska vara meningsfull krävs, vilket styrks av Universitetskanslersämbetet (UKÄ, 2024), att den vilar på ömsesidighet: att aktörerna uppträder som likvärdiga, att målen formuleras gemensamt och att olika kompetenser erkänns och får utrymme. Här aktualiseras inte bara frågor om innehåll och arbetsmetoder, utan också om tempo, ansvar och hur kunskap formas och värderas i olika praktiker. Sådana möten kan framstå som utmanande, men rymmer framför allt en potentiell bildningsdimension: möjligheten att ifrågasätta det givna, överskrida gränser och tillsammans formulera något annat. Denna bildningsdimension, som handlar om att i dialog och handling omvandla både sig själv och sin praktik, återklingar i Bohlins (2014) påpekande att bildning inte primärt handlar om överföring av innehåll, utan om att skapa förutsättningar för självreflektion, ansvar och omdöme i mötet med komplexa situationer.
Mot denna bakgrund genomfördes det samverkansprojekt som denna text bygger på. Projektet har finansierats av ULF-Utveckling, Lärande och Forskning (ULF, 2022) och utgått från skolans uppdrag att vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet (Skollagen 2010:800, 1 kap. 5 §). Vilket kräver ett synsätt där olika kunskapsformer möts och utvecklas i dialog. Syftet var att fördjupa förståelsen för hur kommunikation, digitala verktyg och bedömningspraktiker kan utvecklas i anpassad grundskola. I projektet deltog forskare från Södertörns högskola och lärare från Lindskolan, en anpassad grundskola i Huddinge kommun.
Genom att sammanföra olika ämnesperspektiv – medieteknik, svenska och specialpedagogik – riktades arbetet mot elever med omfattande och komplexa stödbehov, med målet att utveckla praktiknära kunskap som stödjer livslång kommunikation och ökad självständighet (se Kahlin, L. & Josefsson, P.F., 2023; Kahlin, L., Josefsson, P.F., Andersson, A. & Celik, O., 2024.).
Ett gemensamt uppdrag i praktiken: Elevens rätt till kommunikation För oss har elevens rätt till livslång kommunikation varit en gemensam drivkraft i projektet. Kommunikation har här betraktats som en grundläggande rättighet – en förutsättning för lärande, meningsskapande och delaktighet – i linje med Skolverkets (2022) skrivningar om anpassad grundskola. Stöttning av kommunikation bör enligt detta synsätt genomsyra hela den anpassade skolans verksamhet. Utifrån detta fokus har vi intresserat oss för hur elevernas egna uttrycksbehov och perspektiv kan vägleda både val och användningen av kommunikativa stödstrukturer i undervisningen. I praktiken har detta inneburit att valet av kommunikationsverktyg har formats i nära samspel mellan lärare, specialpedagoger och habilitering. Forskningsbidraget har främst bestått i att analysera och närstudera situationer i den pedagogiska verksamheten, med särskilt fokus på hur dessa stödjer elevernas meningsskapande och delaktighet i lärandet. Samtidigt har lärarnas praktiknära kunskap varit avgörande för hur teknologin har integrerats i skolans verksamhet.
De digitala enheterna – i detta fall surfplattor med symbolstödsapplikationen Widgit – har fungerat som konkreta kommunikationsstöd för eleverna. Den praktiknära forskningen möjliggjorde gemensam utveckling av arbetssätt där digital teknik stödjer elevens uttryck och delaktighet. Exempelvis har digitala dagböcker fungerat som utgångspunkt för kollegiala reflektioner kring kommunikationens villkor. Denna typ av konkret praktik aktualiserar frågor om hur kommunikativa redskap kan förstås som delar av en didaktisk design (jfr Selander & Kress, 2010), där resurser, representationer och mål samspelar i en kontext präglad av delaktighet. Samverkan har därmed inte enbart handlat om metodutveckling, utan också om begreppsutveckling – där praktikens erfarenheter bidragit till att ompröva och fördjupa teoretiska perspektiv.
I enlighet med SPSM:s (2022) rekommendationer menar vi att digitala enheter i dessa sammanhang bör betraktas som resurser för självständighet och deltagande, snarare än som kompensatoriska medel. Det handlar om att ge eleverna förutsättningar att förstå sin omvärld och göra sig förstådda utifrån sina egna villkor. Kommunikation i den anpassade grundskolan bör därmed inte reduceras till metod eller teknik. Snarare handlar det om en didaktisk hållning och pedagogisk riktning som genomsyrar relationer, organisering och innehåll. I takt med att fokus riktats mot kommunikationens potential har detta även påverkat undervisningens struktur och syfte. Det är i denna förändringsprocess – möjliggjord genom samverkan – som vi ser den största potentialen för långsiktig och hållbar kunskapsutveckling.
Samverkan som väg till professionell och bildande skolutveckling: Kunskapande i två riktningar
Att arbeta i samverkan handlar inte enbart om erfarenhetsutbyte, utan om att tillsammans skapa ny kunskap i mötet med skolans komplexa undervisningspraktiker. Inom ramen för detta projekt har forskare och lärare närmat sig pedagogiska utmaningar genom ett gemensamt utforskande av relationella och didaktiska frågor – grundat i en delad ambition att utveckla undervisningen för elever med omfattande och varierande stödbehov.
En central aspekt har varit den medvetna hanteringen av skillnader mellan professionella språk, tidslogiker och värderingar. Den akademiska forskningens begreppsliga stringens och långsiktighet har balanserats mot skolans handlingsorienterade och tidsbundna verklighet. Dessa skillnader har inte uppfattats som hinder, utan som en produktiv spänningsyta – en plats för gemensam reflektion och begreppsutveckling. Här har samverkan handlat om att formulera gemensamma frågor och pröva nya arbetssätt.
Tillsammans har vi prövat former för bedömning som bättre fångar progression hos elever vars kommunikation inte följer traditionella mönster. Genom systematiska observationer, kollegiala samtal och gemensam analys har vi synliggjort såväl elevers lärande som pedagogers erfarenhetsbaserade kunskap – och därigenom identifierat nya vägar. Centralt i detta arbete har varit att synliggöra befintlig kompetens inom kollegiet. Workshops har använts som metod för att ge praktikens tysta kunskap ett språk och struktur, och därigenom möjliggjort gemensamma tolkningsramar. Denna typ av kunskapsutveckling svarar mot det som SUHF identifierar som en nödvändig förnyelse av samverkanspraktiken – där kunskap formas gemensamt med potential att bidra till både samhällsnytta och akademisk vitalitet (SUHF, 2018). När lärarna själva förde vidare arbetet till övrig personal stärktes både det kollegiala lärandet och professionsspråket i verksamheten.
ULF-modellen (ULF, 2022) har fungerat som en strukturell förutsättning för samverkan där teori och praktik integreras i en gemensam kunskapsprocess. För att denna typ av samverkan ska bli långsiktigt hållbar krävs, enligt såväl SUHF som UKÄ, mer än tillfälliga projekt eller enskilda initiativ. Det kräver organisatoriskt stöd och att samverkanskompetens erkänns som en akademisk färdighet i sin egen rätt – med meritvärde och status inom såväl forskning som utbildning (UKÄ, 2024; SUHF, 2018).
Mot denna bakgrund framträder samverkan som en bildande praktik, där skilda kunskapstraditioner möts i en ömsesidig process av reflektion och nyskapande. När skolans vardagliga praktik och akademisk forskning samverkar på detta sätt, öppnas möjligheter att inte bara utveckla undervisningen, utan också att fördjupa det professionella omdömet. I detta ser vi en potential som sträcker sig bortom traditionell kompetensutveckling – ett bidrag till skolans bildande uppdrag i djupare mening, där kritisk prövning och gemensamt lärande utgör grundpelare (jfr Bohlin, 2014).
Text: Linda Kahlin och Pernilla Josefsson
Foto: Malin Lövkvist.
Reflektions- och samtalsfrågor
• Hur kan vi i kollegiet synliggöra och utveckla den tysta kunskap som finns i våra praktiker?
• Hur kan vi gemensamt formulera frågor eller problem vi vill utforska i vår undervisning, som kan leda till nya arbetssätt?
• Vilka strukturer främjar gemensamt lärande, och vilka utmaningar behöver vi hantera för att stärka ett inkluderande och långsiktigt utvecklingsarbete?
• Hur kan vi i vår verksamhet skapa förutsättningar för att samverkan mellan olika professioner blir ömsesidig och kunskapande?
Referenser och lästips
Bohlin, H. (2014). Bildning, dialog och kritisk självreflektion. I A. Burman (Red.), Bildningens förvandlingar: Utbildning, kultur och konstitution (s. 31–52). Daidalos.
Kahlin, L. & Josefsson, P.F., 2023. Dagboksskrivande på särskolan – hur olika typer av stöttning samverkar för elever på olika nivåer av kommunikationsförmåga. I: Svenskans beskrivning 39.
Kahlin, L., Josefsson, P.F., Andersson, A. & Celik, O., 2024. Digital stöttning på anpassad grundskola. I: Lärarnas forskningskonferens (LFK) 2024.
Kahlin, L. & Josefsson, P.F., 2024. Bildad förändring: drivkrafter för förändring i ett samverkansprojekt. I: NU-konferensen 2024.
Löfström, M. (2010). Samverkan och gränser: Studier av samverkansprojekt i offentlig sektor. Borås: Högskolan i Borås.
Selander, S., & Kress, G. (2010). Design för lärande: Ett multimodalt perspektiv. Stockholm: Norstedts.
Skolverket, 2022. Läroplan för anpassad grundskola 2022. Stockholm: Skolverket
Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM). (2022). Digitala verktyg som stöd för självständighet
Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF). (2018). Lärosätenas samverkan med det omgivande samhället: Utgångspunkter och principer (Expertgruppen för samverkan). Hämtad från https://suhf.se
Universitetskanslersämbetet (UKÄ). (2024). Samverkan i det dagliga och praktiska arbetet – en fördjupning inom UKÄ:s kvalitetsgranskning av forskning. Hämtad från https://uka.se
ULF. (2022). Avsiktsförklaring avseende ULF-verksamheten 2022–2024. Hämtad från https://www.ulfavtal.se