För 20 år sedan, 2002, inledde jag mitt examensarbete vid Åbo Akademi i Finland. Fyra år tidigare hade jag börjat studera datavetenskap, eller informationsbehandling som det hette vid den tiden, och förbryllats över att man inte pratade mer om detta ämne i samhället. Visst, många hade hemmadator och internetuppkopplingarna blev allt vanligare, men till skillnad från matematik, kemi och fysik, verkade man inte alls fokusera på att öka allmänhetens förståelse för hur tekniken fungerade.
Linda Mannila, docent och forskare, Linköpings universitet, digital förändringsagent, föreläsare och entreprenör. Mottagare av Guldäpplets Jubileumsutmärkelse 2021 i kategorin Fristående nationella aktörer, föreläsare, författare.
Artikeln är en del i Guldäpplets jubileumsbok, del 2: Framtid. Med bidrag från lärare och ledare, forskare och innovatörer ger den perspektiv på lärares professionsutveckling och på digital skolutveckling.
Under studietiden växte därför mitt engagemang för att bredda intresset och mitt val av exjobb var självklart: jag skulle designa, utveckla och hålla en onlinekurs i datavetenskap för gymnasieelever runt om i landet. Detta var alltså 2002, så min kurs bestod av ett hopplock av egendesignade html-sidor, Flash-animationer och quiz på en tredjepartsplattform. Epost var den huvudsakliga – och den enda – kommunikationskanalen. Jag fick helt enkelt leva enligt Kajsa Wargs princip – man tager vad man haver – och det fungerade. Edtech version 0.1.
Ny teknologi kräver ny kompetens
Genom historien har vi människor använt teknologi för att kunna göra mer, effektivare, bättre och snabbare. Från skriftspråket och hjulet, till plogen och internet, fortsätter vi utveckla verktyg som i sin tur förändrar oss och vårt samhälle. Teknologin i sig leder dock inte till någon förändring. Tekniken är möjliggöraren, men det är först när vi människor lär oss utveckla och använda den som saker kan hända – både på gott och ont. Varje ny teknologi kräver ny kompetens.
Om vi snabbspolar drygt 10 år framåt från min första onlinekurs, syntes digitaliseringens transformerande påverkan inom alla samhällsområden. Röster började höjas globalt för vikten av att förstå den underliggande tekniken, dess möjligheter och konsekvenser. Utredningar gjordes, nationella strategier publicerades och läroplaner skrevs om. I Sverige introducerades som bekant fyra aspekter av digital kompetens i läroplanerna år 2017 med allt större fokus på förståelse, ansvarsfull och kritisk användning samt eleven som producent.
Samma år presenterades också den nationella digitaliseringsstrategin för skolan med konkreta målsättningar fram till år 2022. En nationell uppföljning som Skolverket redovisade i februari 2022 visar att en hel del arbete fortfarande återstår för att nå målen. Motsvarande läroplansförändringar har lett till liknande resultat på andra håll i världen. Att genomföra stora förändringar i en verksamhet tar tid, och det är ett problem då vi samtidigt borde hänga med i en allt snabbare samhällsutveckling.
Kontinuerlig omvärldsbevakning
Pandemin visade att det kan gå snabbt att göra en tvärsväng då inga alternativ finns, men då handlade det om att ta till tekniska lösningar och pedagogiska arbetssätt som funnits under en lång tid. Hur länge tror du det skulle ta att göra en motsvarande förändring i samma skala i en ”normal” situation? För samtidigt som vi försöker uppnå målsättningar som ställdes år 2018, ger teknikutvecklingen, globaliseringen, samhällskriser och andra trender kontinuerligt upphov till nya möjligheter och frågeställningar som i många fall är relevanta för skolan. Läroplanen och strategidokument har stämplats vid ett visst datum, men deras innehåll behöver tolkas i enlighet med det som sker runt omkring oss. Det vi i dag läser in i aspekten ”att förstå digitaliseringens samhällspåverkan”, kan behöva inkludera något annat i morgon eller om sex månader.
Det här innebär såklart inte att vi ska hoppa på allt som är nytt och ta oss an rollen som det Rogers i sin innovationskurva kallar innovatörer (”innovators”). Men i en föränderlig tid är kontinuerlig utveckling ett bättre alternativ än omvälvande engångsförändringar. Ju bättre vi håller oss up-to-date med vad som sker utanför skolans väggar, desto bättre förberedda och medvetna är vi gällande vad som kan komma till härnäst. Det hjälper oss identifiera vad som är relevant för skolan och att sålla bort sådant som inte är det. Och det gäller inte enbart bland det nya, utan vi behöver också kritiskt granska det gamla och bekanta – vilken kunskap och vilka färdigheter behövs nu och framöver?
En läroplansperiod, omkring tio år, är egentligen en rätt kort tid för att genomföra stora förändringar i en så omfattande verksamhet. Men samtidigt är tio år en väldigt lång tid i en föränderlig värld – mycket hinner hända och bli annorlunda under de åren. Även om det är viktigt att etablera nuvarande läroplan, måste vi blicka framåt. Det är dock inte rimligt att tänka att enskilda lärare, rektorer och skolledare ska sköta denna omvärldsbevakning och framtidsspaning på egen hand. Vi behöver hitta sätt och format som gör det möjligt att hjälpas åt, dela erfarenheter och crowdsourca tillsammans.
I en föränderlig värld behöver vi alla kontinuerligt uppdatera våra kompetenser – inte enbart de som arbetar i skolans värld. För som Kevin Kelly skriver i en av mina favoritböcker är vi alla ”endless newbies”.
Text: Linda Mannila
Lästips:
The Inevitable, Kevin Kelly. Penguin Books (2017).
Liv 3.0, Max Tegmark. Volante (2017).
Hidden Figures, Margot Lee Shetterly. William Collins (2017).
DigComp 2.2, EU-kommissionen
Diffusion of Innovations, Everett M. Rogers. Free Press (2003, 5th edition)
Om Diffusion of Innovation i Wikipedia
Digismart, Linda Mannila
Uppdaterad, mötesplats kring frågor kring lärande, teknologi, samhälle och utbildning’